På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för maj, 2011

En stunds flykt ifrån verkligheten

Min vän konstnären har tusen saker och tankar i sitt huvud. Allt delger han mig; uppväxtåren i Stockholm, åren i Kiruna och åren som gift i Danmark.

Vi sitter på en gammal, sliten, obekväm och omålad bänk med utsikt över havet vid Muramaris. Skimret från vattnet gör allt gnistrande ljust. Bara frid – inga telefoner som stör. Hundarna har badat och vilar i gröngräset.

Jag hisnar vid tanken på att historiens vingslag sedan länge gjort platsen till sin hemvist för konstnärer av alla de slag. I den lilla stugan som vi sitter utanför bodde Ellens son Rolf de Maré och den kände Nils Dardel. Här, just här målade han tavlan ” Den döende dandyn” tillägnad sin gode vän och älskare. Jag kan lätt tänka mig in i deras livsstil; Sova i en säng som är bred och mjuk. Väckas på morgonen av den man älskar, som drar undan gardinerna så att solen kan flöda in i rummet. Serveras frukost och nypressad apelsinjuice. Sedan få slumra in i aftonluften till den sista söta sensuella drömmen.

Villa Muramaris med sin italienska barockträdgård är en unik plats som tyvärr sakta börjar förfalla. Konstnärshemmet är alltför dåligt underhållet och av den forna örtrika kryddträdgården kvarstår inte mycket. Ändå är det så här på våren, naket vackert med alla dofter och det vita solglittret över havet..Villan byggdes för 100 år sedan genom Johnny Roosval och hans hustru Ellen von Hallwyl. Han blev senare professor i konsthistoria genom en dyrköpt titel av Ellens mor. Ellen var en duktig skulptris. Det har dansats mycket på Muramaris.

Jag blundar och tänker att en gång var även vi unga och friska min vän och jag och kunde dansa lätt och obehindrat. Efter åren som gått har sjukdom och värk trängt in i våra kroppar och kommer för alltid att kunna avläsas där.

Min nyfunna vän söker umgänge och nya förbindelser. Han har en stark önskan om att nya bekantskaper skall vara till nytta och gagn för hans verksamhet i framtiden. Kanske ”de rätta kontakterna” kan leda till kontraktsuppgörelser och förmedlingar av egna alster. Han vill leva ett rikare sällskapsliv med likasinnade män och kvinnor. Jag beundrar hans iver över nya planer. Han pratar och pratar, mycket och ofta. Han låter sig inte bekommas av tystnad. Själv söker jag lugnet och friden, men han rör vid det inom mig som vill beskydda. Han har fina kvaliteter som kanske aldrig kommer att blomma i det liv han nu lever. Jag hoppas att han kommer att förändras lite för var gång vi träffas, så att han kan känna sig tryggare och inte behöver anstränga sig så hårt. Tror att han har en innerlig och uppriktig längtan efter vänskap och att ensamheten har satt sina spår. Jag förnimmer hans behov utav kontakt. Vi småpratar om ingenting och allvarliga ting.

Jag hyser stor förståelse över att det är ensamt och svårt att förlora kontakten med syskon, barn och familj. Att tvingas gå igenom en smärtsam skilsmässa med allt vad det innebär. Att förödmjukas och mista allt någonstans på vägen mot mål som kanske inte fanns. Trots att man ansträngt sig så hårt så var allt förgäves. Då spelar det egentligen ingen roll om man är den mest begåvade i världen, hur stor och framgångsrik man var- hur mycket pengar man tjänade om man nästan miste sin själ, sin kropp och hälsa på kuppen…om man måste klättra och kravla, böna och be…

Min vän konstnären talar entusiastiskt om allt han varit med om, alla äventyr, om ett brokigt, men innehållsrikt liv och då slår det mig plötsligt…Tänk om det var just han som var menad att bli den störste utav dem alla – som skulle göra de bästa tavlorna, skapa sig en förmögenhet och framför allt bli lycklig..

Nästa stopp blir Själsö och hundarna badar än en gång. På vägen tillbaka mot Visby stannar vi till hos en barndomsvän. Våra mödrar var de bästa av vänner och min väninna är lika pratglad och spiritualistisk hon som min manlige vän. Vi konverserar alla ivrigt och har en fantastisk trevlig stund på hennes uteplats. Vi pratar oförtrutet på, bekantar oss och är allmänt glada och upprymda.

Det känns trivsamt och varmt trots att kvällen börjar bli sval..

– från stoj ut i tystnad vid vindar och i bakgrunden ljudet utav hav.

Elisabeth …som tackar för en händelserik dag med historia, kultur och skönhetsupplevelser

Annonser

Alla visar vi stundom små tecken på trötthet..

Morgonen kom med solsken och en frisk underbar luft efter gårdagens regnväder.

Efter en underbar promenad med hundarna på ett solgult maskrosänge, sitter jag här och plågas av häftig pollenallergi och ont samvete över allt jag försummat och för att jag aldig någonsin tycks räcka till..

Har under en längre tid försökt finna ro att uppta mitt skrivande här på bloggen, men saknat koncentration och motivation på grund utav trötthet och värk.

Svårast har varit här hemma; telefon, besök, hundar, hemarbete med för många måsten och en mörbultad kropp. Borde egentligen inte göra någonting, bara vila och försöka sova bort det onda, trots alla mina uppenbara husliga brister. Brottas därför ständigt med dåligt samvete och självkritiska tankar –  ändå är jag som vanligt lika hövlig och tillmötesgående, som om jag hade all världens tid. Varför denna milda fasad? Varför urskuldar jag allt jag håller på med, eller allt jag inte tagit itu med? – sådant som bara blivit liggandes; ostädade rum, klädhögar och oupp-packade flyttkartonger sedan månader tillbaka. Detta förfärliga kvinnosamvete.  När jag istället kunde sätta på ljuvlig musik och bara njuta utav ledigheten, över att det är lördag och vilodag. Vilodag? Jag som ständigt inbillar mig att det förväntas att jag skall laga läcker mat, serva och tvätta…

Varför kan jag aldrig lära mig att säga nej. Ofta känner jag mig rädd när telefonen ringer för att jag är så trött att jag bara vill sätta mig ner och skrika.

”-Vad skönt att höra att du i allafall mår bra”, sa min ”gamle vän” till mig i telefonen imorse.. -NEJ! Nej jag MÅR inte bra.. hur skall jag någonsin kunna förklara och göra mig förstådd om jag inte uttrycker mig rakare. Jag är inte döende bara så in i vassen trött och min kropp vill inte mera. Viljan finns men inte fysiken… Bara en massa dåliga argument och jag sitter tomhänt kvar med en massa krav som inte håller för trycket.  Det är svårt att i telefon förklara för honom hur jag tänker. Vi blir som två djur som inte kan kommunicera och prata förnuft med varandra. Vi kommer överens om att träffas när han kommer till stan istället. Min gamle vän! Det vill säga, nu vet jag inte längre om han är det. Kanske har jag snarare behövt honom som syndabock. Jag måste ha varit galen, hur illvillig kan en människa vara. Man får inte luras med känslor…Tänker för mig själv att ”karlar är också Guds skapande varelser” men jag blir som vanligt bara så infernaliskt trött och rädd för mig själv och mina halva löften. Kanske är det där som roten till alla mina bekymmer och hela min trötthet ligger. För jag vet att jag aldrig kan förklara så att det når fram till honom. Bara för att allt är så vagt inom mig själv.

Ibland vill jag bara gråta och det känns som om jag har en stor klump i magen. Längtar efter att någon skall förstå och lägga armen om mig för att trösta. Viska i mitt öra att jag inte ska vara rädd. -Att allt är som det ska. Att min vän kunde säga att han först och främst är just min vän – och att vänskapsband är för livet, men vet att det aldrig kommer att ske. Obegåvade i att skänka varandra kärlek, tiger vi istället ihjäl varandra. Han var en människa jag levde en tid tillsammans med och det var som om vi aldrig blev mer än bekanta med varandra, förrän det var över…Jag kan bara beklaga och sörja över alla hårda ord liksom all tystnad mellan oss. All aggresivitet jag helst skulle velat slippa. Det fanns stunder då jag tänkte att jag aldrig tidigare hade träffat en sådan hjärtlös man och väntade bara att hornen skulle växa ut i hans panna. Jag försökte bekämpa honom och svarade med elaka ord och dräpande kommentarer. Jag förlorade min självkänsla, tappade livsgnistan och fick svarta skuggor under ögonen. Fasaden blev dålig och mitt inre var i uppror. Vi grälade, jag grät ofta och näsan var blank. Resultatet blev isolering och det fina vi hade suddades ut och vi blev främlingar för varandra.

Jag blev en parodi av en missbrukad martyr som vemodigt såg på sin självutnämnda förtryckare och nervsammanbrottet lurade bakom kröken…

För mig fungerar ensamheten bättre.

Nu vacklar jag ut ur min blogg och lägger mig att vila på soffan..” over and out”

Elisabeth

Livet är en resa

Jag sitter här på min ö och färdas i tankarna runt i världen genom daglig uppkoppling på nätet. Men resan försiggår även i mitt inre. Själen är som en aldrig sinande ocean som man bara kan ösa ur. Här finns kunskap och erfarenheter som är en del utav mig.

Att skriva en blogg som handlar om att vara människa – om ensamhet – om att vara kvinna, kan tyckas utelämnande och exponerande av kropp och känslor och man kan lätt uppfattas som sårbar och försvarslös när man blottar sig.

Jag har ofta lätt att försköna situationer och ”bättra på” sanningen för att vinna vänners och omgivningens sympatier eller ibland även svartmåla så att historien blir mera spännande. Det är som om jag inte litade på att verkligheten i sig själv kan ha intresse. Men jag försöker att bli mera vuxen och återhållsam de gånger då jag inser att jag förivrar mig.

Jaakko min stora kärlek var mitt liv i 14 år och efterlämnar många minnen och tre underbara barn. Han var stor, blond och hade brun skinnjacka och sade ofta ingenting, men våra händer hade hemliga kramtecken. De upplevelser jag delade med honom i våra ungdomsår när vi bildade familj plöjer fortfarande sina fåror djupt in i min själ och berör den. När jag ser på bilder i våra fotoalbum, ser jag sommar och barnen som håller armarna om varandra och vi som föräldrar leende och glada. Pappa Jaakko fiskade och byggde eldstad, själv band jag blomsterkransar och satte på barnens huvud. När de blev för stora hängde kransarna runt deras halsar och höfter i stället för kläder. Jag sörjer över att den tiden aldrig mera skall återvända. Men ibland åker jag ut till kyrkogården – sätter blommor eller ljus på mammas, pappas och Jaakkos gravar och minns den tiden då jag inte var ensam. Tomheten efter de man älskat och förlorat i döden blir ett slags hålrum där senare erfarenheter lägger sig som ett filttäcke över förlust och sorg. Döden blir på sätt och vis lika vacker som kärleken.

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.