På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för juni, 2011

Sommarens rika, ljuvliga prakt

Det känns som om Gud håller vakt över den lilla trädgården med det lilla huset i Stenkyrka.

I det lilla huset bor nämligen en gammal kvinna med en oförstörd flicksjäl och en gammal man med ett par pigga ljusblåa gosseögon och han är snällare än någon annan liten pojke i hela världen. Kvinnans rygg är en aning böjd och sned och hennes hår är tunnt och vitt. Mannens hår är också grånat och ansiktet har många rynkor. Det är ett vackert äldre par, anspråkslösa och ödmjuka så som livet formar den som gått igenom sjukdomar och svårigheter, men ändå aldrig tappat hoppet och tron i sitt liv. De delar sina minnen från ett långt liv och deras tankar sträcker sig bara till de lyckliga dagarna.

Resan ut med bil blir till en ren naturupplevelse och min väninna är en duktig och yrkesvan chaufför som både kört buss och spårvagn. Jag kan bara sitta och koppla av, njuta för att det är så vackert att det nästan gör ont i bröstet.

För där ute på landet öppnar sig en bit utav himmelriket; Syren, spirea och guldregn kantar vägsträckan norrut och inramas av allt det där gröna, mjuka som harmoniserar så väl med blomster i de skönaste färger. Vallmo, blåeld och prästkragar varvas så att jag tror att växterna skulle skrika om man gjorde dem illa. För vem av oss har egentligen rätt att dominera naturen, såra den, skövla och förstöra? Guds heliga platser ödeläggs och blir kanske till en bilparkering eller en ny fabriksbyggnad. Jag talar sällan om miljöskydd, men allt som lever och växer äger en skönhet, ett eget liv och jag är tacksam att väggrenen ännu fått behålla sina ängsblommor och växlighet trots att vägen nu håller på att breddas..

Det finns värme och ömhet i deras famntag när vi anländer sent om sides.

De kramar om oss och hälsar oss välkomna till sitt hem och drömland. Vår yngre väninna är redan på plats med tre utav sina fyra små barn. Trädgården är ett underbart ställe, där träd, buskar och sten är så mycket mera än vad vi kan se med våra ögon. Lilla Rebecka sitter på en frottéhandduk på den torra gräsmattan som är översållad av tusenskönor. Det som en gång skall bli frukt har redan varit i praktfull blomning och lille Isac frågar om här finns något klätterträd. Min oumbärliga väninna som är en riktig ”matmamma” har som vanligt  med sig traktering. En riktig festmåltid där ingenting saknas och vi sitter vid ett utebord och äter och delar upplevelsen tillsammans. Det är varmt och skönt, sommarsolen lyser het och det är fritt ifrån insyn och jag slumrar till.

Tack gode Gud för din skaparmakt och för att vi får vara en del av din verklighet.

Systersjälar och brodershand i glansen av en sommardag. I den världen stannade vi i två timmar.

Med tacksamt hjärta Elisabeth

Bara glädje

Varje dag samma otroliga underverk i Guds storslagna natur. En hel värld av gassande sol och enorma grässlänter med vildblommor. Jag plockade famnen full av akvileja och prästkragar. Naturupplevelserna varje morgon när jag vandrar med hundarna är avgörande för glädjen. Tänk att blomsterängar kan vara så vackra och att det kan kännas så skönt i ändan av att sitta ner i gräset och känna den rena luftens friskhet omkring sig.

Det är något min käre vän aldrig skulle få för sig att göra. Han är nämligen livrädd för fästingar och deras sjukdomar. Vi är olika men ändå så lika.

Jag tror att min vän är belåten och tillfreds med tillvaron. Han lever efter sina egna utstakade regler och viker sällan av från dem. Livet formar oss och det är bara våra egna begränsningar som kan sätta hinder i vägen. Kanske finns det ännu oupptäckta hemligheter hos honom som kommer i dagen, vad vet jag.

Jag har aldrig hört honom tala om framtiden eller att han skulle ha några högtflygande framtidsplaner. Vet inte om han oroar sig för att få nya jobb i framtiden men förstår att det ändå måste vara en lättnad att kunna börja på ett nytt arbete. Trots att det tar mycket kraft och energi. Han lever här och nu i sin egen kokong av trygghet.

Han spelar sin roll – som jag spelar min. Jag uppför mig som man väntar sig av en kvinna och ingen av oss ger den andra en chans – därför att vi alltid bara spelar våra roller. Det är mitt ansvar lika mycket som hans. Vår ömsesidiga känsla av närhet är som mellan bror och syster – vi har samma trygga bakgrund, vi är samma andas barn. Vi är verkligt goda vänner och jag kommer aldrig att bli så ung igen med någon annan. Det fina med vänskap är glädjen över att komma ett hack vidare och att hitta samspelet tillsammans med en annan människa. Lika nära till skratt som till allvar. Inte behöver man hela tiden tala om att man är så lycklig – om man verkligen är det. Allt är en del av helheten och först och främst är vi människor.

Jag älskar honom som person. Jag håller av honom. Han skulle aldrig drömma om att utnyttja någon situation och skulle heller aldrig göra något moraliskt förkastligt. Ingen utav oss känner heller att vi måste äga någon, för att därigenom bevisa att vi har ett värde. Vi tror båda på att kärleken är viktig, men sätter stort värde på oss själva och det vi upplever tillsammans.

Det finns inget alldeles perfekt samliv mellan människor och det ringer inga klockor till ideligen nya toner, men vi har alla samma behov och längtan.

Vi behöver alla kärlek och vänskap och vill ge. Det är heller inte någon skillnad på oss när det gäller människovärdet. Oavsett kön eller vilket liv vi har valt att leva, så bär vi alla vår historia. Vi är inte farliga eller hotfulla för varandra. I vänskap bör det finnas kommunikation och att uppleva den andra personen som verklig. Då är det en glädje över att vara vänner och att man känner att man behöver varandra.

Själen har oändliga vidder och att leva i osäkerhet är hårt och svårt, men det är lättare när man accepterar den som en del utav livserfarenheten. Att leva med osäkerheten och inte trots den. Om vi känner oss ensamma, så kommer en del av den ensamheten ur en känsla av att något saknas i våra liv. Därför att omgivningen har satt dessa normer att man bör leva i ett parförhållande, i en ”tvåsamhet” hellre än i självvald ensamhet. Men jag tror att ibland är det också mindre svårt att vakna och känna att man är ensam, när man verkligen är det, än att vakna upp med någon och bara känna ensamhet.

Elisabeth

Lära för livet

Imorgon förmiddag kommer de från en målarfirma för att måla om i mitt kök. Under en period av mitt liv tätade och spacklade jag alla hål. Det var efter avskedet från Jaakko. Jag ville inte kännas vid saknaden. Nu bär jag den med mig, som något jag kan dela med andra. Både ensamheten och saknaden.

Livet är skört, men det går ändå inte att klamra sig fast vid dem man älskar. Hjärtat och kärleken är ständigt i rörelse. Som ett verb inte ett substantiv.

Jag hoppas och tror fortfarande att två människor kan växa ihop, den ena vid den andras sida och vara till glädje och lycka för varandra. Utan att den ena måste kuvas för att den andra ska kunna behålla sin styrka. Att mogna är kanske att tillåta andra att vara. Att tillåta mig själv att vara vem jag är. Att ge och ta ömsesidigt. Det är den enda sunda förutsättningen för ett fortsatt friskt och gott samliv.

Kärleken måste släppas fri för att växa och för att kunna behålla sin livgnista. Detsamma gäller våra barn. Om vi knyter dem krampaktigt till oss försvinner de allt längre bort. Då blir kärleken istället till ett beroende och resultatet blivit fantasilöshet, bundenhet och förtvivlan. För att både deras och vår egen personlighet skall utvecklas krävs en optimistisk tro på styrka och uthållighet. En överlevnadsinstinkt.

Jag upphör dock aldrig att längta efter mina barn, trots att de nu är vuxna alla tre eller efter dem jag håller av.

Jag är så tacksam att livet åter känns rikare att leva.

Med ömhet i mitt hjärta

Elisabeth

Att använda alla sina sinnen…

Jag är en vuxen kvinna med en lätt känsla av övergivenhet. Är åter igen ensam kvar med mina hundar och en katt. Det är måndag och Sveriges Nationaldag och allting omkring mig lever och andas tradition, samhörighet och familj. Sommarvärme och en tur i skog och mark med hundarna råder bot på det mesta. Att känna vinden och solen i ansiktet och samtidigt förnimma träden, stenarna och jorden jag går på – allt detta är lycka…

Våra husdjur är vår sista länk till naturen. Vi mår så bra av att ta hand om våra sällskapsdjur och de ger oss en primitiv njutning. Min egen relation till familjens tre hundar är mångsidig;  De ger mycket, både socialt och lekfullt som en intensiv ömsesidig kärlek. För mig är det livskvalitet. Det finns också vetenskapliga belägg för att hundar har ett elektromagnetiskt sinne som gör dem känsliga för vibrationer i jordskorpan. Med hjälp av detta sinne kan de förutsäga jordbävningar och andra naturkatastrofer eller hitta hem från avlägsna platser. Känna på sig när det är dags för uppbrott och när det är fara på färde. En slags telepatisk förmåga som gör att de lätt kan läsa av sin ägares känslor och energier. Detta torde också gälla katter som ger sig iväg från ett skydd strax innan ett vulkanutbrott för att de känner alla små förskalv och förändringar i lufttrycket.

Min äldsta dotter har varit hemma på ön i en vecka. Det är andra gången hon är här i den nya lägenheten. Denna gång efterlämnar hon sin katt och förra gången var det hunden. Hon har rest över halva Sverige för att övertyga sig om att katten kommer att få det bra här hemma. Katten Sessan är vit med gråa inslag. Hon kommer från katthemmet i Malmö och från början var hon liten och mager, skygg och aggresiv. Nu har hon ett stort kärleksbehov och är rund och frodig och tillfreds med livet. Hon har upptäckt världen och friheten efter alla år som innekatt. Blicken är mera fjärran och hon springer in och ut i trädgården – hoppar upp på staketet och försvinner långa stunder. Hon är mjuk och smidig och pälsen glänser när hon balanserar som en lindanserska på cirkus, fast det bara är vårat plank. Min svåger har byggt ett katthus av sonens gamla leklåda, men hon är nästa omöjlig att fånga, så jag låter henne istället vara, så att hon kan njuta utav tillvaron. Så plötsligt i uppbrottets timma lämnade hon inte dotterns sida när hon packade en utav sina två väskor. Det var märkligt för hon hade ju precis gjort sig hemmastadd – den där sängen vid fönstret var ju hennes och dotterns. Nu står hon för första gången på egna ben och ingen matte som bevakar varje steg hon tar…

Dagsprogrammet har den gångna helgen varit fyllt från tidiga morgonen till sena kvällen. Sonen har också varit hemma, men har knappt sagt tre hela meningar till mig, fullt upptagen med sitt eget. Nå ja vi grillade i min systers trädgård vid två tillfällen och då åt han i alla fall med god aptit.

Gotland, med alla sina starka sinnesintryck. Kontrasterna här är så stora. Havet med sin vildhet, stranden med sin karghet, himlen så ofantligt blå. Det har varit minst trettiofem grader varmt här hemma och man har legat naken utan täcke i sängen, trots öppna fönster och bara tunna gardiner som fladdrat mot fönsterrutan.Dottern och jag har varit på utflykter tillsammans. I skogen med hundarna, cykelturer och på två loppismarknader. Hon är obarmhärtigt kritisk och ingenting slipper igenom hennes nålsöga, det mesta fnyser hon åt. Vi har rotat bland dammiga prylar och pinaler. Köpt andras minnen, som inte längre har samma mening eller betydelse. Vi har fikat på Märthas och ätit kulglass på Magasinet i hamnen. Sol och doft av hav. Många båtar och turister och atmosfären har andats sommar och semester. Livet har pulserat omkring oss, men varje dag har jag ändå njutit utav ledigheten, trots hemarbete och trötthet. Vilken lycka att bara kunna sitta i skuggan och läsa, insupa dofter från syrén och lavendel. Äta god hemlagad mat och se en bra film.

Min äldsta dotter är en praktfull kvinna som bäst förstår att ta till vara på sina litterära och konstnärliga intressen. Böcker har trots papper och trycksvärta alltid framstått som levande väsen för henne. När hon kännt sig rådvill, varit på jakt efter något hon inte själv kunnat definiera, har hon plötsligt försvunnit bort i timtal mellan böckernas pärmar. Då befinner hon sig i en annan värld. Intolerans märker hon inte när fantasin blommar och når fram till hennes sinnen. Hon är vacker, men inte ett dugg glamorös eller märkvärdig…går lika gärna barfota trots sina svagheter för högklackat.. och för sina unga år har hon har rest myckt i världen men talar sällan om det.

Jag tror inte att jag alltför mycket ska insistera på våra olikheter, eftersom jag tror att all indelning i karaktär och drag oss människor emellan, mödrar som döttrar bara skulle öka våra svårigheter. Bara göra det besvärligare för oss att förstå varandra. Ingen situation och ingen person är självfallet god eller ond men allt bör belysas från två sidor. Så svaret på frågan om jag varit en god mor, får jag kanske först när jag är en gammal kvinna…

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.