På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för april, 2012

När?

Det är svårt att veta varför jag gått på knäna just idag. Jag har ju gråtit otröstligt tidigare, men ändå alltid lyckats samla ihop mig. Men idag har jag känt mig bestraffad av själva livet utan att förstå varför. Mina ögon har bara håglöst glott framåt utan att jag har kunnat se. Ångesten har vänt sig inåt och gråten har aldrig velat ta slut. Tårarna jag sörjt har samlats längst ner i magen. Antagligen alldeles för lite sammanhängande sömn som också i vanliga fall brukar resultera i att jag blir på dåligt humör och fysisk nedsatthet.

Jag har varit som bedövad av tungsinne och jag vet inte ens om det är något sorts liv att bara släpa omkring på den här kroppen i väntan på döden. Magen har också reagerat på Kåvepeninet och maten har runnit ur mig och jag har mått illa. Ändå tänker jag bara på mat och letar ständigt efter något jag kan äta utan att behöva tugga…

Det är alltid bättre att ha något att göra ändå och det kändes skönt att komma tillbaka till arbetet på morgonen efter en hel veckas frånvaro, trots knuten i magen. Hundarna var också glada över den långa morgonpromenaden i skogen och det glittrade på vattenytan i dammpölarna och solen sken i björkhaget och allt andades stllhet och ro. Men jag tror att Livet flög bort någonstans där över talltopparna och tog Sinnesfriden med sig, för när jag kom hem var jag ingenting mer än ett tomt skal. Jag har ringt i min upprördhet till mina kärleksfulla anhöriga – min syster och min dotter har fått tagit emot min förtvivlan. Jag har vältrat mig i min förnedring tills jag känt mig alldeles bedövad och jag är fortfarande helt slut.

Slumpen är vår Herre

Det har äntligen blivit vår och är nu ganska varmt, så vi behöver inte frysa direkt. Vintern som varit så blek och livlös har plötsligt förvandlats som ett naturens mirakel även i år. Gröna vårknoppar kommer snart att slå ut och bli till doftande blomblad under den här korta årstiden. Men hur jag än försöker så kan jag ändå inte fånga vårens gyllene skönhet.

Sorgen är nu fyra månader gammal, tillräckligt gammal för att göra mig både håglös och trött. Dagar och nätter går som på rutin medan sorgen gnager från mitt innersta och ut. Livet har blivit till en enda lång Väntan, men på vad? Knappt längre någon Bävan – för vad? Inte ens något Hopp, för det har jag ju redan insett och förstått att min dotter är Död. Jag vet, jag vet –  men jag kan ändå inte förlika mig med det.

Jag har ristat in hennes namn längst in i min själ och som en evig tatuering glöder den och gnistrar som av eld. Mitt blod och hjärta borde koka i kroppen av dess eldflammor, men jag besvärjer min sorg och låter den frysa fast i min hud. Jag tänker på hennes sista livsdag – hennes sista andetag – när hon gick igenom tunneln där ljuset alltid är tänt. Himlavägen som leder till Barfotalandet, där vi alla en dag skall gå. När och hur bestäms av Livet självt eller kanske av Gud. Jag tänker på den eviga sömnen och om hon fick träffa en kvinna, min mamma – sin momma.

Natt efter natt har jag försökt att fatta att det hänt på riktigt. I nattsvartaste natten har jag kämpat mot smärta och skräck. Ångesten har legat och tryckt som små rädda fåglar och jag har varit fast som i en mardröm trots att jag varit vaken och insett att det här är min nya verklighet. I drömmarna kommer Johanna tillbaka. Lite mörkhårig, lagom lång, belevad och vacker. Ser henne med sin älskade Nathan vid sin sida, blond och några år äldre än hon. De kunde ha varit ett stiligt par, Nathan och hon. Jag har bett till min Högre makt och önskat få ett Svar; som ett ljus, ett tecken i skyn, om andarnas beskydd för min dotter och att de kallar henne vid sitt rätta namn, henne som jag burit som en pärla i min livmoder.

Minnen av henne som nyfödd liten flicka, med stora frågande ögon blandas med minnen av henne som vuxen då jag insett hur lika vi egentligen var. Inte mycket att jämföra med just idag kanske, när jag gått här hemma omotiverad med böjd nacke och axlar som bara hängt, inte mycket stolthet har funnits kvar över mig själv, ingenting har blivit gjort. Min uppgift tycks bara ha varit att hålla mig levande, en dag i taget.

Nu i natten ber jag till Gud med mina vissnande, skrynkliga händer, fast det varken finns hjälp eller mening att få. Jag tackar för de gåvor jag fått, trots sorgen och döden. Jag ber genom mörker och nöd för mina två andra barns liv, om en trösterik varsam hand som skall beskydda dem båda. Som en ömsint viskning att solen går upp till en ny dag och tränger bort all  oro, tomhet och ängslan. För livet är ändå det enda vi har.

Elisabeth

Ett stycke kvinno kavalkad

1918  – det var året, då min mamma föddes, då första världskriget slutade och då den ekonomiska krisens, den förtvivlade bostadsbristens och livsmedelsköernas svarta år var som värst. Spanska sjukan drog fram som en löpeld över hela världen och dödade 27 miljoner människor, dubbelt så många människooffer som dött under själva världkriget. Hela familjer dog ut i Sverige, många var gravida och unga och många barn blev föräldralösa. Kyrklockorna ringde till begravning hela tiden.

1919 –      Ransoneringen avvecklades och Kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Kvinnornas uppgift förväntades vara att sprida upplysning i hemmen och skolorna och lära den uppväxande generationen arbetets betydelse samt att föra in mera humanism i det politiska livet. Min mamma blev lovad en cykel om hon stannade i tio år hos barnlösa släktingar som var lantbrukare i Alva på södra Gotland. De tänkte väl att både hon och cykeln kom ju ändå att stanna kvar, så det var inget fel på det avtalet. Men mamma drabbades av häftig hemlängtan till sin egen stora familj och paret så goda människor de var adopterade senare en sork som var mera lämpad som dräng på gården.

1920 – kom den nya giftemålsbalken. Ett mycket betydelsefullt år för kvinnorna eftersom det innebar att mannes målsmanskap över kvinnan upphävdes. Man och hustru var därmed skyldiga varandra trohet och bistånd och skulle i samråd verka för familjens bästa. Den gifta kvinnan hade nu samma rättsliga handlingsförmåga som den ogifta och behövde inte längre mannens godkännande.

1921 – blev Kvinnorna för första gången valda till Riksdagen och Dödsstraffet avskaffades.

1922 – öppnade Kung Gustaf årets riksdag i tronsalen för första gången med de bevingade orden”-Svenska män och kvinnor, ombud för Sveriges folk. Sveriges kvinnor sida vid sida med Sveriges män i full och lika medborgarrätt deltaga”.

1923 – krävde den stora jordbävningen i Japan 230 000 människoliv och i Rom höllts det en Kvinnlig Rösträttskongress med självaste Mussolini som hederspresident. I de svenska hemmen gjorde nu radion sin entré.

1924 – var en mycket kall vinter, ja så kall att staden Trelleborg i Skåne låg infrusen, blockerad av ismassor och för första gången efter Världskriget samlades kvinnorna till en Internationell Fredskongress i Washington. Inbjudare var Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet ( Kvinnoligan ).

Min mamma hette Alice Gunhild Ingrid Nilsson och hon började på Hemse folkskola 1925. Hennes lärarinna hette Amalia Krook och var en manhaftig, skräckinjagande person som med pekpinnen ingjöt bottenlös fruktan i de arma skolbarnen, där hon stod i full mundering och förutom blus, kjol, linne, livstycke, underkjol och strumpor också bar svart kappa och hatt med fjäder. Hennes öknamn var Kroko eller Krokodilen och det hände att hon drog öronsnibben av en pojke så att örat blödande sprack upp. Mamma gick sex år i folkskolan som gränsade in till deras egen tomt, vilket resulterade i att hon och hennes syskon med lätthet kunde springa hem för att äta nygräddade pannkakor till lunch varje dag. Kamraterna fick nöja sig med att äta medhavda smörgåsar i skolans kapprum.

Morfar Rudolf var snickare och sedemera byggmästare och mormor Vendla drev ett litet lantbruk, med egen gris, lamm och höns och deras barn fick tidigt lära sig att sköta djuren själva. Mamma Alice blev retad för sitt röda hår med kringlor kring öronen. Pojkarna skrattade och sa -Oj vad det brinner. -Hjälp vad det brinner, skynda er och släck! När hon sedan rodnande och nedstämd kom hem tröstade hennes pappa henne med orden; -Tänk vilket vacker hår du har Alice, du skall inte vara ledsen. När det började skymma gick hela familjen tidigt till sängs. Alice som älskade att läsa bar alltid en ljusstump med sig upp på kammaren; som var hennes älskade fristad. Hon hade tur för hon fick låna så mycket böcker hon ville av rektorns familj som var deras närmaste grannar. I halvmörkret låg hon sedan djupt försjunken och drömde sig bort. Hon seglade iväg i fantasins värld och tänk vilka underbara resor hon gjorde. Det slutade med att hennes pappa Rudolf en kväll blev så orolig för att hon skulle förstöra sina ögon om hon fortsatte ligga där i mörkret och läsa.

Jag minns att min mamma log när hon berättade för mig om minnen av dammiga böcker, svidande ögon och ljuset som för länge sedan hade släckts ned. Som så många andra flickor på den tiden växte hon upp i en auktoritär miljö där det togs för givet att man lydde sina föräldrar, inte ifrågasatte och inte ens tilltalade dem med ”Du” utan mor och far var de och ni. De valde vad som var rätt för stunden, liksom de valde för framtiden och det mesta var redan uppgjort i förväg. Som snäll liten flicka fick man lära sig vara tyst och foglig när man var tillsammans med vuxna. Kom det besök till familjen blev just mamma kallad till att steppa för gästerna. Det tyckte hon var roligt. Hon sjöng och dansade som underhållning. Hon fick tidigt lära sig diska och laga mat. Som den gången då hennes mamma var sjuk och låg till sängs och lilla Alice fick instruktioner där hon stod med förklädet på i köket och rullade kroppkakor för första gången. Det förväntades av henne och de andra sju flickorna att de skulle bli goda hustrur, sköta om sina män, föda barn och aldrig någonsin skilja sig. Det var mormor som med järnhand valde vem som var lämpligt parti för just den dottern. En enda gång fick hon stryk med björkris i ändan. Det var när hon var sju år och hade tagit familjens damcykel utan att fråga om lov. Hennes storasyster Inga fick gå hela vägen till betåkern för att gallra betor. Efter det valet fick hon en helt ny uppsättning med regler att rätta sig efter så att hon skulle förstå vad som sades i fortsättningen. Hon fick lära sig när och var hon skulle känna utan att ställa egna krav och hon lärde sig en läxa hon aldrig skulle komma att glömma.

I sorgens Inferno

Jag kan ännu höra dunset då min hjärna tog emot beskedet om min dotters död, hårt mötte mjukt och jag kvävde yrvaket ett skrik för att bättre kunna höra vad hennes pojkvän sade i mitt öra. De engelska orden hälldes som brännande lava över min kropp. Det fanns ingenstans att fly, ingenstans där jag kunde söka skydd, ingen vila – bara att passera Gå! I mitt huvud gnagde tusentals frågor av rädsla. Jag blundade hårt och försökte hålla andan men ingenting hjälpte. Huvudet surrade som myggsvärmar. Tänk att jag inte förstod att detta bara var början. Sorgebeskedet och förlusten var blott som en krusning på ett stort hav. Inför mina ögon såg jag hur hon blödande låg ensam på sjukhuset i Manchester. Jag ville inte, kunde inte ta in att hon var död, kroppen sa nej. En död tjugosexårig ung kvinna. En kvinna som ägde både ungdom och styrka och jag längtade som en vettvilling efter hennes skratt. Det var som om Djävulens tid och dårskapens krig hade drabbat mig och min familj och nu var vi satta i skiten. Bara gråten som fanns kvar i väntan på nackskott och sparkar.Tjugosex år gammal på väg mot ett Ingenting-land och ett Ingenting öde. Johanna Ida Sofia Aliisa, hon som alltid varit på väg någonstans mot nya drömmar och mål… Jag svalde och svalde min klump av tusen frågor och kvar blev endast ett hålrum och en skärva av Världen. Dagarna som följde gick långsamt och ryckigt. Jag minns mörker och ljus och en röst som från avgrunden i mitt inre skrek. Hon som varit mitt lilla barn, som diat vid mina bröst fanns inte mer.

Mina bröst har nu för länge sedan sinat och sorgen och förlusten skall för evigt bli min skugga. Den namnlösa skräcken skall för alltid komma att bli min följeslagare. Vår hund Leo sover och drömmer gnyende och jag minns plötsligt när Johanna var liten och sov över hos sin mormor och morfar. Hur hon vaknade mitt i natten och såg ett troll med eldklot till ögon, smyga omkring i hörnen av rummet. Hur hon gnydde och gnällde och längtade till mamma, fast hon älskade sin momma; hon som alltid brukade ge henne vad hon behövde. Hur jag önskat att jag hade varit där då och tagit henne under vingen.

Numera gnyr jag själv också fast kraftlöst och Tiden ligger som krossat glas omkring mig. Tänker på hennes sista resa hem hit till sin födelseö. Det blev afton den tjugosjunde Trettondagen, hennes födelsedag. Johanna kom med båten i en kista och vi klädde henne i sina kläder som hennes syster Felicia tagit med sig. Ett dunkel låg över jorden när hon kom till sin slutstation. Jord och hav och Gud tog sin skapelse åter. Stilla tänkte jag, att det viktiga var nog ändå att vi alla förökte hålla ihop, tills den där svåraste delen var över. Men hur skulle jag kunnat ana. Det svåra tar aldrig slut.

Den gamle mannen från begravningsbyrån stod svartklädd i givakt när jag kom för att se min dotter; ickelevande i kapellet för första gången. Hur skulle han kunna veta att det var Döden jag såg i honom. Han gjorde ju bara sitt jobb och sin plikt. Jag såg att han hade arbetat hårt hela sitt liv och nu var gammal och trött. Vi hade mötts där förr han och jag och jag kände genast sympati över att han hade gjort sig sånt besvär för min skull.

Jag förstod inte genast att det var min dotter, mitt eget kött och blod som låg där i sin kista. Än mindre förstod jag, vilken uppoffring hennes yngre syster gjort som genast rest över till England för att vara närvarande i varje ögonblick och skeende efter döden. Johannas finaste syster med sitt ljusa hår hade gjort det omöjliga och mött döden med sitt dreglande gap – svart som skräcken i natten. Hon trampade upp tårarnas väg för oss alla, tillsammans med Nathan; Johannas pojkvän så att han inte skulle bli lämnad ensam kvar.

Jag kan ännu i den stjärnklara vackraste natt känna brisen nypa mitt skinn och känna doften från hennes hud. Känna panik och förtvivlan inom mig när jag inser att jag aldrig kommer få henne tillbaka. Jag vill skrika hennes namn i bottenlös förtvivlan och dimman blandas med gråten. Jag kan ännu höra hennes pappas rop från andra sidan. Hon som var hans ögons fröjd när hon dansade och svängde på kjolen som en riktig prinsessa i solen. -Johanna, kom hit!

Nu är mina ögonen torra, min mun hänger som ett utropstecken och mitt huvud är tomt på allt utom frågor. Det gick så snabbt, jag hann inte fatta. Ditt namn är snart bara ett minne och Tiden en färglös bubbla som snart skall glömma ditt mjuka hårsvall och vackra läppar. Din andedräkt har försvunnit med vinden och själv är jag bara en liten prick i ett myllrande hav.

Elisabeth i en oändlig resa mellan Nu och Då

Jag vill ju leva som livet är mig kärt

Vi är på promenad vid havet denna vackra söndag, min väninna och jag och våra två glada, uppspelta  och förväntansfulla hundar. Vi lutar oss ut över klippkanten och betraktar havet som så många gånger förr. Havets rörelser, vågor och horisont, ett helt myller av liv, färg och rörelse. Äntligen vår i luften. Vi känner naturen och vindens frihet. Hundarna springer som för glatta livet genom strävt gräs och tar emot vildmarkens spänning. Havet har inte förändrats sedan jag gick den här stigen för ett år sedan, lockad av utsikten över vattnet. Men genom det som har hänt mig är ändå allting förändrat. Jag ser på havet som det är, men ingenting är längre som förut.

Jag har hamnat vid en tunnels slut befriad från själva beslutet att leva, allt går bara per atomatik. Mina levnadsdagar och tid här på jorden är som en resa mellan Livet och Döden och tillbaka till Livet igen för att åter lamslås av Döden. Avgrunden gapar tom inom mig och runt mig. Det ekar som av toma salar. Min Jaakko – död den 15 april 1992, för exakt 20 år sedan idag. Min mamma Alice – död 1999, hon som drömde om att få uppleva Milleniumet år 2000 – snavade på själva tröskeln året innan. Min pappa Helge – död 1999. Han skulle ha fyllt 100 år den 3 april i år. Ett helt sekel.

Min dotter Johanna – död i december 2011. Johanna som skulle fyllt 27 år i januari kom hem till ön i en enkel kista på sin födelsedag. Hur skall jag någonsin kunna begripa och förstå. Det är som att riva sönder min kropp och min själ i smala tunna strimlor. Hjärtat bultar och det ofattbara blir nästan sant. Vi lever alla i denna tid här på jorden, är en del av denna världen, alla på samma planet och ändå är det bara en slump om vi överlever eller inte. Hur gammal är man när man plötsligt förstår att livet har en början och ett slut? Jag skulle önska att jag kunde ta min dotter i famnen och vyssja henne som ett litet barn och säga; – Det går snart över, allting kommer att bli bra. Men oåterkallerligt det är vad det är och inför mina ögon åldrades jag tjugo år. Jag känner mig som en gammal, gammal kvinna där jag ligger hopkrupen i fosterställning i sängen och det enda ljud som kommer över mina läppar är ett matt, sorgset jämmer och min själ är hjälplöst ensam. Att förlora ett barn är en förlust som aldrig kan ersättas. Åh Gud, bara tårar som rinner, jag känner mig så ensam…

Jag skulle vilja vända tillbaka tiden. Jag saknar dem alla så väldigt mycket och ändå vill jag kunna få chansen att vara tillsammans med mina andra två barn och dela deras smärta och saknad.

Vi hinner prata och dela många tankar tillsammans under vår vandring längst havet. Min väninna är så ärlig, klok och närvarande. Vi njuter av stunden och naturen och mellan varven ropar vi in våra två hundar. Ibland är de långt uppe på berget och ibland nedanför den branta sluttningen. Det är som om de var fyllda utav en het längtan och i den gotländska vårdagens nakenhet blir de ett med själva naturen. Naturen med sin egen verklighet av djur, vind och växtlighet – ett enda element som rör sig och andas. Vilken ynnest att få ha hund och känna deras iver och fysiska närvaro. Även när vi inte hör någonting är tystnaden ändå så levande och berättar att någonting händer därute i buskar och snår.

När vi till slut vänder tillbaka på stigen över berget, ser jag min hund studsa till i växtligheten. Precis som om han skulle ta några tunga danssteg, svänger och ruskar på huvudet fram och tillbaka. Det är bara tystnaden som hörs och en plötslig rörelse på marken och där bland kvistar och löv ligger en orm hoprullad. Jag ser de stela små benen på min hund och hans kropp som liksom hejdas i flykten. Jag blir förtvivlad och börjar gråta när jag ser på ormen som ligger där i solen och jäser, beredd att åter försvara sig om nöden kräver. Inser plötsligt faran och förstår hur verkningsfullt en huggormsgift kan vara. Jag klarar inte det här hinner jag att tänka. Jag känner mig så maktlös, samtidigt som jag är så tacksam att jag inte är ensam. Min väninna kopplar min hund och vi börjar gå tillbaka mot bilen. Så rädd jag är!

Det stormar inne i två kvinnor och hundägare när vi raskt tar oss in mot staden. Myrriader av tankar far genom mitt huvud, rådlöst ringer vi min syster som hjälper oss med veterinärkontakt. Det enda som hörs är vår bil – hjul som snurrar, AC ;n som susar och vi far förbi staden. Vi kommer ut till Ygne där vi hittar en veterinär som krattar löv och förvånat tittar på inkräktarna på sin tomt. Vi får veta att hans praktik och Djursjukhus varit nedlagt i över två år, men han tittar ändå på min hund och konstaterar att ingen fara är skedd. Som ett mirakel har han klarat sig. Kanske var det ingen huggorm trots allt. Kanske bara en snok som gick till anfall, vad vet jag! Men inser att tillvaron är en ständig kamp för att överleva. Att lugn och ro bara är en chimär som kan brytas fortare än vi anar. Men Gud var där, han var vår vakt och en dag skall jag minnas även detta; hur jag grät med handen över munnen för att jag tyckte att jag var så ful. En dag är även jag borta för länge sedan och himlen färgar molnen vita. Kanske är då landskapet här på ön helt annorlunda än det vi såg just denna dag. Någon annan hör fåglarna, havet och förnimmer allt som växer så det knakar. Min jord och Din jord. Någon annan ser en regnbåge. Någon som har sin egen resa och mål. Tack min finaste vän för att du delade den här stunden på dagen med mig.

Elisabeth i ett vårlandskap upplyst av bleknande ljus.

Att inte glömma

Att aldrig någonsin glömma utan att fortsätta dela Dina minnen om Ditt liv och nämna dig vid namn;

Min älskade dotter Johanna.

Tänk att en del bara blundar och låtsas att detta aldrig har hänt. Ett medvetet val, som om du aldrig har existerat eller levt…

Smärtan kan ibland ta livet av hoppet. Tyst sjunger jag vargsången för dig om natten och då känns du så nära som om jag bara skulle kunna sträcka ut handen för att smeka dig tyst.

Aldrig mer skall jag kunna rulla en köttbulle med mina händer utan att tänka på dig. Det var det godaste du visste, hemlagade köttbullar, gräddsås och potatis. På Påskdagen smyckade Felicia och jag din gravplats med murgröna och blåsippor. Murgrönan bäddade din grav och jag kunde se hur vinden lekte tafatt med ditt hår och hur din blåa sjömansklänning svepte runt benen när du tumlade sorgfritt över jorden. Vi gick samma trygga barndomsstig i Åhsbergska hagen som så många gånger förr, där även jag gått med min mamma och pappa när jag var liten. Hundarna störtade fram och försökte fånga in varann. Träden log med sina svajande kronor och varken jag eller din syster förstår vad vi gjort för ont som måste genomleva detta utan dig. Ni syskon hade ju varandra och ingenting var längre dåligt eller fel. Tänk du som så tidigt fick lära dig att försvara det liv du fått…

Ikväll har hemmet fått suddiga skuggor, bakom, bredvid mig och under min säng. Finner ingen ro och ingen vila, ingen lisa för själen. Jag har mist mina tänder, vett och sans och jag känner mig febrig och sjuk. Som en spetälsk värker mitt bröst som ur ett öppet blödande sår där ångesten sipprar ut som var ur en böld. Hela tillvaron är som en stumfilm, där jag är den ensamma aktören, för det är ändå ingen annan som hör – mer än du. Vi har varann ändå och jag ser inte längre någon skillnad på igår och idag. Minns du att jag berättade om båten din pappa köpte? Fiskekuttern fick namnet IDA. Bara för att ”idag” var en ny dag och en ny början på ett nytt liv. Nya förutsättningar som ett oskrivet vitt ark. Katten vi hade innan du föddes bar namnet IGOR. Han försvann samma dag, du så bedårande söt kom hem från BB. Vart han tog vägen kommer för alltid förbli en gåta jag inte kan svaret på. Kanske tyckte han inte om konkurrensen, men han tillhörde därmed det förgångna, det gamla och glömda..”Igår” kommer aldrig mera åter och den lustiga lilla kissen, din pappa kunde lyfta i svansen, kommer aldrig mera krafsa på ytterdörren och aldrig mera spinna och kurra i min famn.

Det har varit en blåsig och kall vinter och vår. Vissa dagar har kölden från havet letat sig in igenom klädernas sömmar och bitit sig fast i mitt skinn och fått själva hårbotten att resa sig upp under mössan så att det nästan gjort ont. Kung Bore har fått händerna att skramla av frossbrytningar och ögonen har skjutit svarta blixtar, så att jag nästan tappat andan av ansträngning. Vinden har krupit som en osalig ande in under jackan och borrat sig in genom märg och ben. Jag har velat fly, sprungit och gömt mig nånstans i gudarnas land, hellre än att stanna kvar på denna jorden bland de levandes skara. I mitt inre bor ett stort isberg av sorg och förtvivlan, men hundarna måste ändå skötas, vilken väderlek det än må vara och vad himlens vädergudar än har att erbjuda – däri ligger en hundägares ansvar och det har varit min välsignelse och livselexir.

Himlen har fått en vacker ängel och porten stängdes över en natt och med två höga stängsel ett osynligt och ett synligt skiljer den oss åt. Kittet som hållt samman vår lilla familj har gått av och det är så svårt att förstå. Det känns inte rätt att döden skall läxa upp mig än en gång. Jag vill skrika att nu lämnar Du oss ifred. Men mina ord har ingen effekt. Döden fortsätter att slå med sin iskalla hand och tjugo årsringar senare i livet inser jag hur godtrogen jag har varit och att döden kommer att fortsätta att le utan värme om och om igen. Jag anar att det finns något jag borde förstå, men slöjan skymmer min blick och solen sjunker så snabbt inför denna väldiga natt som jag ännu inte vet någonting om – bara svagt kan ana. Döden är vår ständiga följeslagare, den slår till snabbt och försvinner lika ljudlöst som den kommer.

Vår lilla familj består                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              Elisabeth; mamman som överlevde sin unga dotter

Jaakko; pappan med stora sorgsna händer som bor på Andra sidan

Johanna; med änglavingar på ryggen är nu pappas tös

Felicia; något av en extramamma, ljust hår och blåögd och med ett hjärta av renaste guld

Alexander;  med stora kängor, ungdom och styrka och en insydd längtan av värme

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.