På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för maj, 2012

”Fråga doktorn” inte alltid det bästa

Hur kan man bearbeta all den sorg och smärta som uppstår när ett älskat barn dör?
Hur skall man kunna fortsätta att leva efter det att man förlorat sin dotter eller son eller någon annan närstående familjemedlem – när det omedvetna hela tiden tränger bort känslorna?
Då dyker det istället upp fysiska åkommor som en reaktion på vad som hänt.
Det är väl egentligen inget konstigt alls; själ och kropp hör ju som bekant ihop.
Det som göms i själen tar sig uttryck på ett eller annat vis. Det måste helt enkelt få värka ut.
Själv så tappade jag efter två månader massor utav hår, fick hudutslag och klåda över hela kroppen och skörhet i naglar. Efter tre månader förlorade jag nästan alla mina tänder i en kraftig infektion i överkäken. Dessutom har jag efter dödsfallet fått leva med hjärtrusningar, darrningar, sömnlöshet, huvudvärk, trötthet, orkelöshet och en ständig värk i magen. Jag är helt enkelt totalt utmattad.
Så istället för att säga åt oss att vi måste sluta sörja behöver vi – lära oss att sörja!
Sorg och smärta ligger vanligtvis i ”lager” och påminner om vars och ens unika historia.
Först när vi tillåter oss att känna att ångesten över förlusten finns inuti våra kroppar kan vi acceptera vad som hänt och sorgen kan hitta ett annat lager av övergivenhet och saknad. För under själva sorgen finns så många andra smärtsamma känslor som sorgen fört med sig.
Vilka de här olika känslorna är beror ju på vår egen personliga historia.
Känslor som har sina rötter i vårat undermedvetna och omedvetna och jag upplever att själva rädslan är den mest smärtsamma eftersom den inte går att gråta ut. Men även skulden är en känsla som måste få finnas, precis som alla andra känslor, men med tiden behöver den förändras för att vi överhuvudtaget skall kunna överleva själva efter en så svår livsförlust.
Tror att man måste tillåta sig att acceptera sorgen – att få lov att känna sorg och ha den med sig samtidigt som man fortsätter att leva sitt dagliga liv så gott det nu går…
Det viktiga blir att tilllåta sig att sorgen finns kvar inuti kroppen utan att försöka bli av med den.
Men det är en sak att veta det, att ha själva insikten – men en helt annan sak att låta det ske eftersom det är svårt att bära så mycket sorg och smärta.
Men om vi försöker bära den med värdighet och vördnad mot den vi mist så kommer vi automatiskt att öppna upp våra känslor och få en förmåga att dela med oss till andra som också har sorg att bära.
Tillsammans blir vi starkare. Erfarenheten gör att vi vågar kapitulera och ta ett steg i taget och en liten bit längre varje gång.
Att kapitulera gör ju också själva kampen onödig! Det är så skönt att slippa strida, att få sluta kämpa emot sorgen och alla svåra smärtsamma känslor. 
Det gör också allting så mycket lättare att kunna uppleva både det som varit positivt i livet och förstå varför det mesta efter förlusten och dödsfallet nu upplevts så svårt, svart och negativt.
Att bearbeta smärtan kan ske på så många olika sätt. Ingens död och förlust är lik någon annans. Vi är alla olika och den vi mist var ju heller inte lik någon annan.
För en del är sorgen tyst och lågmäld och för andra är den stark som en brusande flod och så får det lov att vara.
Det kommer alltid att finnas stunder här i livet som vi upplever som starkare och intensivare och stunder av uppgivenhet där det bara känns tomt, innehållslöst och ensamt. Jag försöker umgås med människor som jag känner mig trygg tillsammans med, kanske är vi bara tysta och stilla eller så tar vi en promenad. Ibland väljer jag att dra mig undan ifrån alla och det händer att jag får kommentarer som; ”-Det inte är bra att isolera sig” eller ”-Försök att inte tänka så mycket på döden”  men det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på och jag bestämmer själv min livsväg. Det är viktigt att ge mig själv den tiden utan krav och förväntningar från omvärlden.
Ibland lägger jag mig fast det är mitt på dagen och låter känslorna och tårarna strömma fritt. Minnet av mitt barn som jag mist är ju det som orsakar själva smärtan och jag tillåter mig därför att känna den sorgen, saknaden och förlusten.  
Jag talar till min dotter högt – direkt till henne! Pratar med henne om allt vad jag har på hjärtat, försöker sätta ord på mina känslor. För jag vet av erfarenhet att det lindrar och hjälper. Precis som bönen till min Himmelske skapare så får jag en stunds sinnesro.

Elisabeth; en sörjande mamma

Min dotter Johanna Nyberg

Vem var hon?

Det är inte lätt att beskriva min äldsta dotter Johanna. Hon var en komplex personlighet och alldeles omöjlig att vara till lags under en längre tid, hur mycket man än försökte – samtidigt var hon helt underbar. Hon var karismatisk och utan henne har livet förlorat sin glans och mening. Hon var min måttstock, min början och mitt slut. Allt jag gjorde ville jag senare referera till henne och få hennes utlåtande om. Hon hade ett sprakande temperament. Blev hon arg, så blev hon galet arg och man fick formligen ducka mellan varven. Det hände många gånger att vi båda rykte ihop och gick åt var sitt håll, för ingen kunde nämligen skälla på mig som hon. Ilskan sprutade frustande och rykande ur hennes näsvingar. Men hon lärde mig en viktig sak, att man skall bedöma människor efter deras förtjänster och inte efter deras fel och brister och tillkortakommanden. Hon brukade säga; Tänk på att de inte förmår bättre. Förståndet deras är för klent.

Ja ja…hon sa; ” De är helt enkelt dumma i huvudet”

Den sista tiden har jag i tankarna talat med min dotter och jag sörjer att hon inte längre finns. Söker därför efter minnen och breven hon skrev till mig är många som tur är.

Så här skrev hon till mig i ett mejl  för ett år sedan den 10 mars 2011;

”Jag känner en instinktiv avsmak och ett förakt för en del tillsynes intelligensbefriade individer. Samtidigt förstår jag att måste bedöma människor utifrån deras avvikande beteenden och inte utifrån mina egna värderingar och normer. Annars skulle jag ju bara spä på mina egna fördomar. Det skulle vara som om jag ringaktade andra, bara för att de bryter mot min egen kulturella bakgrund, min egen världsbild och de tankesätt och värderingar som jag själv har.

Men hur är man egentligen när man är en ”typisk svensk”? Ja så där, vill jag i vart fall inte vara, utan då blir mitt spontana svar;

-Härmed avsäger jag mig omedelbart mitt svenska medborgarskap. Jag vill varken beblandas eller jämföras med dessa utvecklingshämmade, enfaldiga byfånar.

Frågan är om jag vill vara så här kall och synisk? Så vid vidare reflektion och begrundan måste jag ändå fastställa att den svenska befolkningen i stor utsträckning är homogen, men att det alltid kommer finnas stora avvikelser mellan samhällsklasser, åldersgrupper, kön och härkomst. Det svenska språket är enhetligt, fast inte om vi tittar på alla de olika dialekterna förstås. Då är det svenska folket lika mångfasetterat som språket är nyansrikt och jag inser plötsligt att jag är lika svensk som alla andra enfaldiga dårar – så gotlänning jag är.

En av anledningarna till att jag reagerat så här starkt är antagligen generationsskillnaderna emellan dem och mig och det faktum att jag är relativt berest och världsvan i förhållande till dessa märkliga människor. Jag är antagligen också mer mottaglig för kulturförändringar och influenser, än den äldre generationen som befinner sig här nere i denna avkrok av Sverige, där tiden tycks ha stagnerat helt.

Min egen värld är sekulariserad och jag lever delvis i många subkulturer eller motkulturer som motsäger sig tillhörighet med majoritetskulturen.

I den här landsändan av vårt land Sverige finns visuellt mycket svenskt, allt ifrån det svenska landskapet, med tillhörande fågelentusiaster till traditionella högtider och jag är egentligen van att kunna betrakta en hemmiljö som innehåller allt från adventsljusstakar, prydnadspyttlar och ett överflöd av föremål och blommor. Det är inget märkvärdigt för mig, vrid bara tillbaka klockan ca tjugo år och välkommen att stiga rakt in i mina bortgågna morföräldrars hem. Min morfar var svensk mästare i varpa ( gotländsk kulturidrott ) och pokalerna stod prydligt på display överallt i det redan överbelarmade hemmet av prydnadssaker.

Men en fråga plågar ändå mitt undermedvetna; lever verkligen svenskar så här idag? Kanske finns det människor så inavlade i sin egen etniska identitet att de inte känner behov av någonting annat. Djupt rotade i den skånska myllan har de har de alltid levt sitt eget liv utan påverkan av tidens gång. De har levt som de alltid har gjort, trygga i sin egen miljö och samtid. De kanske inte ens har rest mer än 10 mil hemifrån och bara umgåtts med människor som delat deras eget synsätt och mentalitet.

Kanske borde de inte heller bedömas eller kritiseras av mig med min speciella moraliska attityd, utan mera objektivt och rationellt.

Jag tror nämligen att alla människor som isolerar sig till att bara umgås med människor av samma skrot och korn helt enkelt blir inskränkta och trångsynta. En del i min egen vänskapskrets är feminister och det är hela deras identitet och världsbild och alla de umgås med tycker precis samma sak och håller bara med varandra till punkt och pricka.

När sedan en utomstående kommer in i gruppen och kommenterar en del av deras slagord och att det faktiskt kan verka stötande att uppmana till våld och kastrering, blir de  bestörta och omskakade av att någon helt plötsligt inte håller med.

För kanske är det så att människor oavsett kulturtyp och etnicitet blir begränsade om inte nytt blod blandas in i ådrorna, oavsett ålder och ursprung. Man riskerar att bli socialt handikappad och hämmad av att inte socialisera sig med människor utanför sin egen umgängeskrets. Johanna”

Betänk att detta var min dotters starka åsikter och ord – inte mina…men hon stod för dem var så säker…

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.