På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för oktober, 2012

Den goda promenaden

Varje morgon tackar jag min Högre makt! Det är en ritual och en rening av mitt medvetande och jag ber Sinnesrobönen och tänker på vad livet betyder för mig. Det är en stor lycka och välsignelse att jag har mina två barn och mina två ben som kan hålla mig i upprätt ställning och med focus på tillvaron kan ta mig på vandring dit jag vill gå. Det fanns en tid då det innefattade stor möda och viljestyrka att föra dem framåt, men med förtröstan och med en orubblig tillit vandrar jag vidare i världen hand i hand med min skapare.

Det är min övertygelse att jag fått min optimism i generna från min mamma Alice. Hon hyste kärlek och förståelse och ägde en älskvärd klokhet. Min pappa Helges egenskaper var nog för den tiden en ovanlig klarsyn, en stort portion humor och en insiktsfull styrka som har varit min vägledning när livet har känts extra motigt och då jag frågat mig varför mitt liv ser ut som det gör.

Denna morgon är en mulen oktoberdag i Jakriborg. Utanför vårat köksfönster har höstlöven fallit till marken, människor har promenerat förbi – en del långsamt och försiktigt på de kullerstenlagda gångarna, andra mera skyndsamt. Vi skall snart iväg och städa ut det sista i den gamla lägenheten och sedan är det besiktning.

Vår svenska natur är vacker och vi människor och våra djur är också vackra, alla på sitt unika vis om jag bara tar mig tid att lägga märke till det.

För närvarande vistas jag här i Skåne tillsammans med mina barn och tidvis även i Norrland.

Jag har nyttjat flyget från Skåne till Norrland.

Jag har åkt tåg längst Höga kusten och bil tillsammans med min kurskamrat ner till det vackra Uppsala.

Jag har bländats av guldskimrande soluppgångar, vita molnslingor och blå himmel. Jag har vandrat längs grusvägar omgivna av skog och buskage och även på stenlagda gator.

Jag har känt mig tillfreds när jag sent på eftermiddagen vandrat i den stolta danska huvudstaden Köpenhamn tillsammans med min hund och hans sällskapliga tysthet medan ungdomarna besökt Tivoli. Stadens siluett och alla de vackra gamla husen påminde mig om att jag måste passa på att njuta av det här livet som jag fått till skänks.

Den Stora Kreatören rör vid mitt inre och det känns som om Han skapat jorden bara för att jag skall känna hänförelse och passion. Promenaden på 1,5 timme blev en oöverträffad stund för att få upp ögonen för stadens tjusning och kraft, människorna och dess puls och både benen och själen fick ordentligt med motion.

En av de bästa sätt jag vet att umgås är just att vandra och promenera tillsammans med mina vänner och kanske samtala om livet.

Vad är det som skänker livet dess värde och tydliggör de tidlösa sambanden?

Livsnjutningen när man promenerar sker per automatik och ger en självklar respons.

Jag pratar förresten med mina fyrfota kamrater också och jag har haft lyckan att få ha med mig min engelska bulldog denna gång. Bilen var annars fullastad med sonens alla pinaler inför flytten till Skåne, men Navajo tog inte så mycket plats att det fungerade bra att ha honom sittandes på golvet mellan sonens långa ben.

Det känns förresten tröstande att ha honom med som resesällskap nu när jag snart skall återvända till ön, till arbete och vardag.

Elisabeth

Annonser

En värld utan smärta, sorg och mänsklig förgängelse

Kom just hem från Norrlandsoperan där jag sett ”The Elephant man” och ”Jack the Ripper” two freaks of nature.

En historia om två välkända gestalter. Den ene ett monster på utsidan, den andra på insidan.

Det är en tidlös historia om utanförskap i slutet av 1800-talets England.

En tid utpräglad av extrem tillväxt, hopp och framtidstro, men också en grym tid med fattigdom, våld och ofattbara levnadsförhållanden. Ett samhälle utan sociala skyddsnät och grymhet till de som är annorlunda, men också respekt, medkänsla och gemenskap och om allas våran längtan efter kärlek och mänsklighet och människans natur, både den mörka och ljusa sidan av den.

En historia i människosyn med andra ord.

Alla har vi en speciell människosyn med mål och mening som vida överstiger vår fattningsförmåga.

Oavsett vad vi har för ursprung, kön, politisk eller religiös anknytning, yrke eller utbildning så utövar och tillämpar vi alla medvetet eller omedvetet vår alldeles egna människosyn och världsbild. Naturligtvis finns det lika många sorters människosyn som det finns människor, alla är vi ju unika.

För min del känns västvärldens mekaniska världsbild och människosyn otillräcklig för att beskriva fenomenet människa. En människa är mer än en biologisk kropp som kan tänka, känna och handla.

Helhetssynen på människan är viktig. Vi är också andliga, själsliga varelser med många  behov och längtan efter helhet, att få kontakt med våra känslor och en uppriktig och innerlig önskan att kunna förlåta, hysa kärlek och visa respekt för varandra och den värld vi lever i. Men tråkigt nog har vår moraliska standard inte utvecklats i takt med vår teknologiska.

Vi har skapat ett kunskapssamhälle där den lilla vanliga människan får allt svårare att hävda sig. Vi har fått en kemisk teknologi anpassad till alla våra tänkbara mänskliga behov. När vi blir sjuka ställer vi ofta våra förhoppningar till sjukvård och läkemedel.

Vi håller på att utrota jorden och våra regnskogar med global miljöförstöring genom att vi överutnyttjar våra tillgångar. Allt i en tröstlös strävan efter att vara så effektiva som möjligt och leva ett bekvämt men kanske andefattigt liv.

Det sägs att människan föds utan intellekt. Först i ettårsåldern börjar intellektet att utvecklas och barnet tolkar händelser och upplevelser. Men vi bär alla på känslominnen från långt tidigare i livet. Känslominnen har inte med intellektuell minnesförmåga att göra. Vi har mycket att lära av naturfolken som betraktar livet och naturen med vördnad, som något heligt och som man inte får skada.

Det förutsätter också att vi människor använder oss av vårt förnuft, vår moral och etik och fortlöpande tar eget ansvar för våra  tankar, handlingar och känslor så att vi hela tiden utvecklas och förändras i vårt synsätt på ett alltmera öppet och mottagligt vis.

Utöver vår kropp, vår förmåga att tänka och känna, vår yrkesroll, våra relationer så har vi också en tidsuppfattning. Tänk om det är så att människan egentligen har en gränslös upplevelsevärld utan varken tid eller rymd.

Om liv och utveckling går hand i hand vem vill då stanna kvar och förstenas i trångsynthet? Så vi fortsätter oförtrutet vår vandring och sökande, bort från religionernas begränsande tankevärldar, in i möjligheternas kamrar där människor bjuder på vetskap, klokskap och gemenskap.

Kanske finner vi en kosmisk evolutionsprocess där allt skapat förgås – utan att förintas.”

Slutorden som sjöngs ut från operan var ” En värld utan smärta, sorg och mänsklig förgängelse”.

Elisabeth

En sovande sjukdom i själen

Missbruk slår hårt och djupt och varje missbrukare har sin alldeles egna livshistoria.

Många  människor som fastnat i beroende känner en hopplöshet och en stridströtthet, en uppgivenhet helt enkelt. Till slut så upphör man till och med att försöka skapa mänskliga relationer allt eftersom den nedåtgående livsspiralen fortgår. Många missbrukare känner missmod och gömmer sig i ensamhet, andra är utagerande och löper amok. En del slutar i självmord eller överdoser. Det finns någonting i mig som förstår varför.

Under mitt liv har jag mött många människor som lider av någon form av beroende och det har blivit allt tydligare att missbruk och beroende inte längre är en privat, psykologisk företeelse. Det är i själva verket ett stort socialt problem och en folkhälsolivs-fråga, om vi inte ska få ett helt samhälle som förfaller. Frågan är om det finns tillräckligt med skickliga och engagerade terapeuter som är bra nog och terapier som är tillräckligt verksamma för att varaktigt kunna bryta ett väl inarbetat felaktigt och skadligt beteende? Ibland kan det kännas övermäktigt och tröstlöst, när man tänker på alla dessa unga som behöver så mycket hjälp och stöd till att lära sig att bli ansvarstagande vuxna individer och fungera i en ”normal” icke-drogrelaterad värld. De behöver en bra behandlingsform för att bli fria från ett liv där beroende och missbruk är deras ständiga följeslagare, annars kommer alltid alkoholisten att återvända till sin fylla och narkomanen att återvända till sin spruta.

Vi lever i en värld där flertalet människor är fullständigt likgiltiga och har nog med sina egna bekymmer och problem för att orka göra någon större beteendeförändring och där den sociala utslagningen bara blir allt större. Jag vill inte ge upp och tro att ursprunget till missbruk och beroende finns i någon ”dålig”  mänsklig biologi utan vill fortsätta att ha en flexibel tro, att det beror på en serie livshändelser och att hjärnkemikalierna reagerar positivt på belöningssystemet.

Belöningssytemet i våra hjärnor triggas igång och aktiveras av vårat beteende eller genom ett ämne. När vi tex. intar föda, dricker eller har sex startar en kemisk process med belöningsmolekyler i vår hjärna som får oss att må bra och känna glädje och eufori. Vi upplever därför belöningen som något positivt.

Det finns inget säkert sätt att veta att det verkligen förhåller sig just så, men vad det gäller mitt eget sockerberoende vet jag att det skapades i en mycket tidigt ålder med förväntningar och belöningar. Förhållandet mellan orsak och verkan som ett resultat av min uppfostran i barndomen blev inte till någon besatt störning förrän jag förlorade min man och barnens far i en överdos för tjugo år sedan.

Sockret blev en framgångsrik tröst i min olyckliga livssituation. Det blev en skytteltrafik till affären för att trösta mig med coca cola, choklad och godis, samtidigt som jag skulle vara en bra och ansvarsfull mamma till mina tre små barn. Det uppstod ett kemiskt problem som jag inte förstod vidden av just då. Kanske hade jag redan en initial obalans efter åratal av medberoende över att leva med en aktiv heroinmissbrukare och alkoholist. Jag hade ju under så många år kämpat mot ett bättre vetande för att få vår relation och familj att fungera och trodde också att allt skulle bli så bra när vi äntligen fick hjälp på ett behandlingshem efter Minnesotamodellen.

Beroendet blev som en uppflammande låga i sorgen och jag började trösta mig för att orka sköta mitt arbete, hem och familj. Familjelivet hade så länge varit ett mardrömslikt psykiskt eldhav och jag kom inte till insikt förrän tio år senare att jag själv utvecklat ett typ 1-beroende till socker. I maj 2005 drack jag min sista coca cola som för mig är det som triggar igång mitt beroende och jag tänker fortsätta att leva efter 12-stegsprogrammets principer som för mig fungerar väl.

I den värld där vi lever härskar slumpen. Brist på ordning försvagar, tröttar ut och destabiliserar människor. Vi får inte heller några sociala eller ekonomiska garantier att vi kan leva bekymmersfritt hela livet. Och det är uppenbart att det finns en stor mängd olyckliga människor med svårigheter som kan komma att bli mer eller mindre olösliga. Missbruk och beroende är oavsett vilken drog fortfarande ett stort slumpartat problem och tragedi i alla åldersgrupper. Dessa olyckliga dysfunktionella familjer är egentligen ganska lika varandra. Alla former av missbruks-elände är mer eller mindre identiska längst in i kärnan, patologin är densamma. Den enes beroende inbegriper samma mentala mekanismer som någon annans alkoholism. Skeletten i garderoben är nästan alltid densamma, allt beroende är mer eller mindre samma sak.

Men att trösta sig och belöna sig med alkohol, nikotin, sex, spel och socker mm är något som många uppfattar som ett naturligt bekvämt sinnestillstånd, en normal del av vår rutinmässiga, väl inrutade vardag.

Jag har en känsla av att många är utsvultna på bekräftelse och belöningar och därför har beroendet kommit för att stanna som ett väl etablerat fast inslag i vår kultur. Inte underligt att människor inte känner sig lyckliga, fast inte heller alltför olyckliga tack vare sitt favorit-medel eller substitut.

Elisabeth

”Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som vi är.” Talmud

Det kvittar hur många år som går, mitt undermedvetna kommer aldrig att glömma min dotter Johanna och allt det hon var.

För mig var hon den bästa lilla flickan i världen. Hon var min förstfödda, min tro, mitt hopp och min längtan. Men istället för att låta henne få känna sig duktig över allt som var bra med henne, skickade jag ut henne i den kalla världen för att aldrig riktigt hitta hem igen. Hon var speciell! Hon var lovande! Hon var annorlunda; skapande, kreativ och livshungrig. Men istället försökte jag göra henne vanlig, till en normal unge, fast hon var annorlunda och fick henne bara att känna sig underlig som fick mig att känna mig underlig. Under alla dessa år föraktar jag fortfarande mig själv för att jag gjorde detta. När hon grät sina tårar kom de inte som regn utan som explosioner. .

Hela hennes liv var en enda lång längtan, men när började hennes flykt? Säkert för många år sedan, långt innan hon kom till Nya Zeeland. Jag kommer ihåg när hon gick på gymnasiet i Växjö. Fast jag trodde att det bara var fråga om att komma bort från platsen där hon genomlidit så mycket sorg och förtvivlan. Alla förluster efter sin pappa, sin älskade momma och moffa. Men det var inte bara i metamoforisk betydelse som hon rymde. Kanske vågade hon aldrig sakta ner och tänka och bearbeta allt det traumatiska som skedde i hennes barndom. Kanske var hon rädd att få reda på vad som fanns där i hennes inre. Hon sökte hjälp när hon kom hem igen. Hon bad själv att få träffa en psykiater när hon var 17 år. Men jag tror bara att hon fick träffa en psykolog, trots att hon bestämt hävdade att hon verkligen behövde hjälp. Hon lades in på sjukhuset ett par dagar för att vila ut. De lät henne svalna av sig ett litet tag, sedan kom hon tillbaka efter fjällvandring och VM-silver i UV-rugby. Hon fortsatte att söka tröst, där hon säkert visste att det inte fanns någon tröst att få.

Alla trodde vi nog att nya avbrott skulle ge nya perspektiv. Detta avbrott var inget annat än en ny time-out, en fem minuters paus, en rast för henne. Att ligga till sängs ett par dagar, för att sedan åter accelerera kunde knappast räcka för att genomföra en slags personlighetsreparation. Hon hade redan då nått en gräns för vad de flesta klarar av. Det som hade behövts var samtal, eller en KBT; behandling. Allt är så tydligt för mig nu. Jag visste att detta var vansinne att bara ständigt söka nya utmaningar. Jag var rädd för att hon aldrig skulle komma tillbaka, när hon plötsligt försvann när hon var 18 år. Men hon arbetade med att bygga tält med Cayam i Danmark och i England och runt om  i Europa. Liftade runt i Skotland och på Irland innan hon tog sig hem igen. Det var ett vansinne att veta och ingenting kunna göra – bara släppa taget och älska henne villkorslöst. Att andra tyckte det var fullständigt idiotiskt att utan pengar på fickan ge sig ut i världen, var för henne ett enda långt äventyr av nyfunnen frihet. Hon reste till Island och därefter till Nya Zeeland. Hon levde i en värld utan regler och ett liv utan lagar. Hon kom och reste som hon ville och hade inga skyldigheter kvar. Hon var varken dålig, hjärtlös eller kallsinnig, hon bara gick sin egen väg för att kunna växa. Ingenting förvånade oss heller när det gällde Johanna och efter ett tag så avskiljde sig syftet och meningen från allting annat. Ofta bytte hon ju också ut listan på vänner, bekanta och arbetskamrater som vi trodde var en del av hennes liv mot nya människor.

Men kanske var det så att hon visste att om hon stannade så måste hon förr eller senare ta itu med skälet till att hon flydde. Hon var en främling på jorden eftersom hon alltid var på väg mot nya platser, ända tills den dagen hon träffade Nathan.

Nathan blev ett tidsbestämt vägskäl i hennes liv. En början och ett slut på tideräkningen. Hon blev kär i honom vid första ögonkastet. Hennes kärlek var total. Och hon blev fullständigt skräckslagen att han inte skulle höra av sig, att han inte skulle ringa, att han inte ville träffa henne eller att han skulle springa sin väg och hon kände sig som en sjuk, sjuk flicka. Jag vet att hon längtade efter oss, sina syskon och mig, men det var från den stunden bara Nathan och hon och ingenting annat…

De här sista dagarna i hennes liv var det meningen att hon och Nathan skulle bo på hotell, men han hade inte hört av sig och hon visste inte heller om han hade bokat något. Julhelgen närmade sig och hon var ensam och övergiven igen långt hemifrån. Han hade lovat att ringa, men gjorde det aldrig.

Det gick timmar och hon kunde inte ens lämna huset, det var ingen som svarade i hans telefon eller på hennes sms och jag förstår exakt hennes desperation som hon varit rädd för natt efter natt. Det fanns en miljon saker hon skulle kunna ha gjort för att få tiden att gå, men till vilken nytta. Hon hade redan packat ihop alla sina tillhörigheter i kartonger och burit ut dem i trapphuset. Nu var hon fångad och rädd, för skakad för att läsa eller göra något vettigt. Så hade han åter övergivit henne, precis som den gången för tre år sedan, två dagar före deras giftemål hos föräldrarna i England. Det var precis som hon anat och befarat hela tiden…

Så hittade hon den enda alkoholen som fanns i lägenheten; en strawberry-vodka. En riktigt illaluktande sötkväljande vodka och kanske tänkte hon att det aldrig är för tidigt eller för sent att sätta igång – men ångrade sig efter en mun och satte åter på korken, halft på sned. Innehållet droppade sakta ut i hennes väska som hon packat med de saker hon skulle ha haft med sig till hotellet. Vodkan rann ut på hennes underkläder.

Så tog hon dem. Allihop. Sömntabletterna som skrivits ut när hon var hemma i Sverige sist. Hon hade fått 30 st på ett recept bara för att hon hade svårt att sova. Men hon hade sparat dem ifall att…

Hon ringde till alla människor hon kände som betydde något för henne i denna stund och pratade med deras telefonsvarare. Hennes syster missade precis hennes samtal. Hennes bror var i Afganisthan och gick inte att nå. Men jag svarade klockan halv nio på kvällen. Jag hörde hennes röst, jag hade slumrat till i sängen trött efter bröllopsfesten kvällen innan. Jag berättade om bröllopet. Om jag bara hade kunnat  frysa fast henne i det där samtalet för evigt. Om allt bara kunde vara så nära och rent som den stunden. Men så ville hon avsluta samtalet och hennes röst blev plötsligt beslutsam.

Kanske mindes hon åter att hon var flickan som tagit den mångdubbla dosen för någon timme sedan. Det får jag aldrig veta. Hon var flickan som skakats ur sin drömvärld. Ingen Nathan. Inga pengar, inget jobb, inga nöjen, ingenting alls. Livet hade blivit en stor börda. Hon var flickan som gjort alla besvikna. Hon var flickan som saknade perspektiv. Hon var flickan som hade behövt åka hem. Hon var flickan i behov av hjälp.

Så ringde han plötsligt, hennes älskade Nathan. Hon hörde hans röst. Den underbara melodin.

Blodet pumpade i cirklar, livet rullade i cykler och hjärtat spann åter runt, runt. Hon försvann in i en annan värld vid ljudet av hans röst. Han hade varit och sett en filmförställning och undrade om de skulle ta en kopp kaffe på ett café. Hon lämnade lägenheten med sin väska och hoppade in i hans bil – kanske det fanns en Gud – och medan de körde in mot Manchester kände han plötsligt hur hon droppade av vatten från ansiktet. Vart kom det ifrån? undrade han och hennes händer var också genomblöta och hon var skållhet som av feber. Så mycket vatten som rann ner, men det fanns ändå ingen lättnad för det fanns ingen inuti. Hon började försvinna. Hon hade kommit så nära en annan människa från så långt ifrån och snart skulle hon vara borta. Kärleken skulle komma att skilja dem åt.

Och ändå så blir jag inte av med den där känslan av att kanske hade hon kunnat räddats om han bara hade kört henne till sjukhuset. Vi lever kvar i en värld som gått snett, och det finns en massa känslor som jag inte borde ha eftersom det inte längre finns någon anledning. Men de finns där ändå, de sitter fast någonstans, en brist på insikt som jag ännu inte lyckats göra mig av med. Jag mår dåligt, men måste ändå försöka bearbeta hela händelseförloppet och chocken också att Johanna inte längre lever. Men jag kan inte. Jag borde ha en skylt i pannan som det står; ”Hanteras varsamt” på. Det är oktober och det börjar bli kallt på nätterna och jag har blivit en av de där människorna som går ensamma i mörkret när alla andra sover.

Elisabeth

Det är bara jag

Johanna min älskade dotter. Varför ville Du dö? När började känslan av att någonting var fel? När blev livet så outhärdligt, så fullständigt fruktansvärt och inte värt att leva? Var det för att du inte kunde sova på nätterna längre, trots medicinen du tog. För mig och för dina syskon var du aldrig någon defekt människa, något trasigt man måste se till att laga. Ibland undrar jag om det finns något egentligt botemedel mot depression. Jag vet bara att lycka kan bli till en ständig kamp och det var en kamp du hade utkämpat i hela ditt liv. Kanske kände du att du inte längre orkade hålla fasaden utåt, att du började falla igenom.

Jag önskar bara att jag förstått hur skör du var och hur galet ditt liv hade blivit sedan du flyttat till England. I mina drömmar kommer du till mig och berör mig på samma sätt som du alltid har gjort. Ingenting har verkligen förändrats. Du finns där lika levande som tidigare. Du talar till mig och rättar mig och jag får svårt att skilja dröm från verklighet. Och jag vet att du finns där någonstans runt omkring mig, jag känner det – men ändå blir uppvaknandet alltid lika smärtsamt. Mina drömmar blir så starkt märkta av en förlamning och sorg av att du inte längre finns att nå fysiskt.

Det första halvåret efter din död lyssnade inte kroppen på mig, mina ben ville inte röra sig, trots att jag försökte. Jag tvingade mig att vara som vanligt, arbeta mina timmar, handla i den stora mataffären, träna på gymet, gå på min yoga eller bara rasta hundarna. Till slut så kunde jag inte längre. Jag orkade inte ens gå uppför trapporna här hemma, kunde inte heller gå på den platta marken. Jag var helt utmattad och slutkörd. På morgonen när jag vaknade, var jag alltid lika förvånad över att jag över huvud taget hade somnat och att jag sedan lyckades ta mig ur sängen. Ibland klarade jag det ju inte och ibland gick jag från sängen till badkaret. Jag sov inte så mycket, jag var som förstenad. Lyckades jag ändå somna var det på magen och då kunde jag nästan inte röra mig eftersom bröstet sjunkit tungt som en sten ner in i madrassen.

Jag älskar dig så väldigt mycket Johanna. Jag saknar att vi kunde prata om allting, att vi kunde analysera och teoretisera för att få fram vad vi verkligen menade. Även sådant som det inte gick att uttrycka med ord. Det som var icke-verbalt. Jag är glad att du fick uppleva kärleken även om din kärlek kostade dig livet. Den stora kärleken när hjärnan kopplas bort och hjärtat kopplas på. Den kärlek som du kände för Nathan och som jag kände för din pappa Jaakko.

Du var aldrig skräckslagen för att leva, du var nog en av de modigaste människorna jag känt.

Du vågade allt. Det egentliga döendet, utmanade du ständigt med ditt våghalsiga levene.

Så kanske var tillintetgörandet av din kropp en ren formalitet. Din ande, ditt känslomässiga jag , som inte har någonting med vår fysiska existens att göra, trängde du alltid undan.

Du påstod att du inte längre mindes din barndom, att minnena helt enkelt försvunnit. Du talade heller aldrig om din smärta, trots att det under din uppväxt fanns så många förluster, så mycket ledsamhet, smärta och sorg.

Det mest skrämmande och vändpunkten i ditt unga liv var när din pappa dog i en överdos när du var 7 år gammal. Jag försöker förstå vad som gick fel, hur jag själv dumt irrade omkring i mina känslor vid ett av livets vägskäl. Hur kan man någonsin skydda sina barn mot sig själv. Jag kommer aldrig att bli kvitt den känslan av att jag handlat orätt. Men till slut så trängs sorgen undan bara för att man är tvungen. Man måste som vuxen ta ansvar för stt liv och sina barn. Ibland dukar man under för alla räkningar, all smutstvätt och användna tallrikar, men man får inte fly undan även om man ibland önskar att få slippa sin egen röra.

Jag känner att jag inte vill leva och dö ensam längre. Jag är lycklig och tacksam över att jag äntligen börjat studera. Jag har er mina tre barn att tacka för det. Jag tror att alla är värda ett underbart liv att alla är värda att överleva självmord och överdoser. Men ibland kan jag bara inte sluta gråta.

Din mamma Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.