På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Inlägg taggade ‘livsakuten’

Strandhugg

Det har blivit vår efter en lång kall vinter. Jag känner att solen gör min kropp gott, när jag går längst Själsöstranden med hundarna efter arbetsplatsmötet.

Här finns fullt utav förvridna tallar och enar i underliga gröna toner, som knappt orkar höja sig från marken. Bara de starkaste överlever och förmår sträcka sig lite uppåt. Just då vet jag att jag lever, detta är mitt liv och min stund på jorden. Men vad händer när jag själv blir gammal som tallen där? När jag inte längre är en lönsam vara? När det blir tyst omkring mig och slut på alla lönsamma invensteringsmöjligheter. Det blir ju också en slags erfarenhet förstås och man får ändå hoppas på att man får uppleva hjälpsam vänlighet.

Här på stranden har min pappa sprungit många gånger i sin barndom. Hans morfar var fiskare och de ägde en utav strandbodarna som ännu ligger i Själsöhamnen. Som liten bebis flyttades han till Väskinde där hans mormor och morfar bodde. Mamman med det oäkta barnet gifte sig i Stockholm och fick nya barn. Lämnade pappa som fick växa upp både moderlös och faderlös eftersom varken hans mor och far ville veta av honom. Jag kan förstå den utsatthet som ensamma eller frånskilda kvinnor levde i och ännu lever i. Det kan inte ha varit lätt att vara ensam mor på den tiden, klara av försörjning, ansvar och dessutom bli utsatt för svek av den man trott sig älska. Hon kunde helt enkelt inte säga nej till arbete och nya kontaktmöjligheter i storstaden och kanske tänkte hon även på barnets bästa och lämnade honom åt morföräldrarna. Där hemma i huset vid Kanalen fanns gammelmormor; ”mommen” som pappa tydde sig till. Hon hette Elisabeth och fick bli hans trygghet och ersätta förlusten av en mor. Min pappa kallades för Putte när han var liten. De åt fisk varenda dag; stekt, kokt och inlagd strömming. Han fick ofta stryk för morfar var sträng och pappa busig. Han grät sig ofta till söms och tyckte att det var omöjligt att leva för att ingen saknade honom och ingen letade efter honom. Rökte pipa redan som elvaåring och fortsatte med det hela livet ut.

Jag vandrar vidare på stenar som havet spolat över. Hundarna har vilda jakter efter varandra, fram och åter, ut i vattnet och upp i släken. Jag älskar dessa långa promenader vid havet. Hundarna kommer alltid att ha en plats i mitt medvetande och under de kommande åren är de en del av mitt dagliga liv. Det är gott att känna glädjen som finns i stunden och acceptera den som en gåva. Upplevelser och minnen som tillsammans berikar mitt liv.

Våran familj har utökats med en tillfällig gäst; en hund som heter Wilda. Hon är mild och snäll. Hon älskar att ligga i våra knän och hade hon varit katt, hade hon spunnit. Hon har ett litet spetsigt huvud som tittar ivrigt på allt som rör sig inom en kilometers radie. Upptäcker hon en rabbis eller en fasan hörs hennes höga glädjetjut. Hon tycker om smekningar och tittar tillbedjande upp på oss när vi sitter och äter. Vardagsrummet och sängarna är förbjudna områden, men det bryr hon sig inte om och hela tiden får vi påminna henne. Men hon är listig och begriper, att det är bäst att skänka sin kärlek till den person som tills vidare har hennes öde i sina händer. Sonen uttrycker stor förståelse och hos honom får hon  sova – hos mig gäller ju bara täcket på golvet eller mattan under bordet. Wilda är en känsla på fyra ben och hela hennes kropp skälver av längtan när det är dags för promenader. Hon hoppar av glädje, gnyr och skuttar omkring i häftig demonstration och när hon blir trött lägger hon ner huvudet mellan framtassarna och snusar i marken.

Veckan går fort. Idag är det redan onsdag. Jag trivs i min nya lägenhet, tänk så fort det blev mitt hem med trygghet och invanda former.

Elisabeth

Annonser

Öbor

En tänkarpromenad efter arbetet med tre levnadsglada och vilda hundar.

Det var ännu morgondis, men fullständigt vindstilla i skogen. Hittade massor utav förvildade krokusar; vilken lycka. Jag låter mig så lätt förföras av skönheten i naturen.

Allt är så enkelt. Här finns så mycket att tycka om; fågelsången och knopparna på trädens grenar och så här i morgondimma betagande och ganska hemlighetsfullt.

Tänk vilken ynnest att få leva så här nära jorden, nära havet, nära det som är naturligt och förutbestämt för oss.

Här på ön träffar man ofta människor med tillit till sin plats på jorden. Människor med stolthet och värdighet. Människor som har avstått från pretantioner och falska drömmar. Många gamla människor har varit rotade i samma jord här på ön i hela sitt liv. De har lyckats hejda jäktet och hetsen och skaffat sig en förankring i verkligheten. Nu behöver man inte vara född på en ö för att vara ö-bo i sitt hjärta. Utan det handlar mera om att leva i fördrag med sig själv och med allt som finns på gott och ont. Att våga visa vem man är utan mask och fasad i ordning. Att leva sina egna tankar även om tankarna i sig själv inte är så märkvärdiga. Enkelhet och trygghet, en trygghet som hör samman med hjärtats värdighet. Att vara så som ett barn och att känna förståelse, empati och ömhet. Att låta sina rötter slå rot i marken…

Hemma igen. Både jag och hundarna utfodrade, mätta och belåtna. Den hemvändande sonen sover ännu tungt.

Tänker tillbaka på den gångna helgen. Hur vi samlades alla syskon hemma hos min bror och svägerska och smaskade i oss nygräddade våfflor med sylt och grädde.

Familjen och släkten är som ett garnnystan. Många trådar löper runt våran gemenskap. Blod är tjockare än vatten, men tjockast är olja. Vi har alla ett behov av att höra ihop. Hugg i magen och en förtärande klump i halsen när någon blir sjuk.  Jag har insett hur mycket jag tycker om dem alla och hur skönt det är att veta att de finns. På lördagen åt vi en överdådig och god middag hos min syster och hennes man. Min dotter som saknat hemlagat tog för sig många gånger.

Slutet gott allting gott. Min svägerska fick åka hem igen från sjukhuset. Skönt att krisen är över för denna gång med oss alla.

Ingenting är förändrat. Ingenting tar verkligen slut. Ingenting kan längre göra ont. Ingen äger något. Vi har varandra och naturen och tiden i förening.

Elisabeth

Leva det liv som är mitt

Att vara en Nyberg förpliktar, det fick jag lära mig som barn. Det är ingen skillnad på oss människor egentligen, men det gäller att hålla en viss standard för anständigt uppförande. Att följa sin utstakade väg ända till målet. Att aldrig ge upp, känna stolthet och hålla på de bästa av familjetraditioner. Har man dessutom humor förlänger och förgyller ett gott skratt livet. Vi är alla av samma rot, vi växer bara lite olika.

Mammas släktingar var lite finare än pappas. Hon föddes i Hemse 1918 som nummer 7  i en syskonskara på nio barn. Två pojkar resten flickor. Hon hade stor fantasi, tyckte om att läsa och sjunga och drömde om att få dansa..

Hon levde ett tryggt familjeliv med hus, trädgård, gris och höns. Syskonen stod varandra nära och hemmet var alltid fullt av människor. De åt mycket korv, fläsk och pannkakor och där fanns skratt, sång och kärlek.

När jag ser på ungdomsporträtt av mamma och hennes syskon känns det i hjärtat. Hon är vacker, ögonen glada och förväntansfulla. En ung flicka som föddes och levde för länge sedan. Smärtor och fröjder ingen längre minns. Livet blir inte alltid som vi hoppas och tror. Varför är tiden så obarmhärtig och bestjäl oss på många av våra möjligheter – om vi inte är tillräckligt snabba för att gripa tag i dem? Tiden går bara fortare och fortare. Mamma liknar min syster på hennes konfirmationskort. Men är det egentligen någon större skillnad på oss, vare sig vi är sexton eller sextio? Vi har alla drömmar och vill ha oändligt med tid att ösa ur. Fast tiden bara ilar iväg. Nu är mina döttrar vuxna med egna drömmar, förhoppningar och självbetämmanderätt.

Min yngsta dotter är född med ett stort, varmt hjärta, en ung kvinna med en flicksjäl, en levande ängel på jorden…

Vi har haft en underbar helg tillsammans. Vi har lagat god mat och sett på en bra film som passade oss båda. ”Himlen är oskyldigt blå” samma titel som Ted Gärestads visa där han sjunger om djupaste hav och regndroppar som faller. En tidsskildring av mina egna ungdomsår på 70-talet. Vi har vandrat på smala skogsstigar vid havet. Träd och sten blir så mycket mer än vad vi kan se med våra ögon.  Naturen blir en del av himmelriket, när man är tillsammans med den man älskar. Min dotter plockade blåsippor och tussilago, visade mig ådrorna och färgen på murgrönan; den ena röd den andra grön.. Allt som växer äger en skönhet, ett eget liv.

På cykelfärd med syster, dotter och två hundar. I mitt vuxna bröst känns det varmt av kärlek – det är vår och vi är en del av en familj. Vi sitter en stund i trädgårdsstolarna på framsidan av min systers hus.  Det är så vackert i deras trädgård med alla lökblommorna;  skilla med sina skimrande blåa stjärnor och krokusar i gult och lila. Sedan är vi bara hemma, njuter av stunderna tillsammans, skrattar, är förtroliga, glada och  lyckliga av att veta att vi är en del av allt detta.

Att bli medveten är en lång process; utveckling och förändring. Att vi alla bär vårt eget öde inom oss, men att vi ändå måste försöka att vara öppna för både glädje och sorg och se det som ett led i livet.

Vid fyllda 22 är hon färdig brandman med fast heltidstjänst på Räddningstjänsten i Trelleborg. Hon är villig, duktig och tindrande glad och någon att räkna med.

Älskade unge, du kommer alltid vara mitt lilla barn. Vi ska minnas dessa dagar av samhörighet.

mamma Elisabeth

Barndomsminnen

Vissa dagar känns grå och livlösa. Då är det skönt att drömma sig tillbaka till barndomen, en stunds flykt från verkligheten. Söka frid i tankarna. Fast det finns förstås drömmar och tankar jag inte längre kan minnas.

Hemvägen från skolan när jag var en liten flicka..minns jag naturligtvis. Min svarta honkatt som nästan alltid satt på stenmuren och väntade på mig. Hon strök sig tätt intill mig och så gick vi tillsammans hem den sista biten. Känslan av trygghet fanns där inne i mig själv.

Livet var ett äventyr och världens bekymmer nådde inte dit. Det var min egen glädje jag upplevde.

Den första blåsippan på våren. En hel backe plötsligt täckt av blåa färger, där man dagen innan bara sett gräs. Att klättra upp i det stora trädet på lekplatsen vid gamla järnvägen och sitta där gömd för resten av världen och ändå känna sig som en fröjdefull del utav den…Det var lycka. Stor sorg, den dagen det sågades ner och platsen blev till ett äldreboende.. Skratt blandas med gråt och biomatinée. Jag minns inte längre vad jag såg, tror att det var Tarzan som svingade sig i nån lian. Men det är känslorna, spänningen och dofterna som lever starkast kvar. Minnet är som bilderna på en bioduk som långsamt försvinner in i tidens glömska, men om man blundar hårt, så hittar man den; Barndomens drömvärld. Hemmet där det nästan alltid doftade mat och hembakade bullar och ljudet av vår gamla klocka.

Mamma; med glasögon och hår som var rödaktigt och allt vad jag inte själv hade av styrka, gav hon mig. Minns att hon rökte för mycket. Tyckte alltid att hon var så gammal och ändå var hon så mycket yngre än jag förstod, sladdbarn och ensambarn som jag var… mina syskon redan stora och utflugna. När hon kom hem från jobbet behövde hon vila, kroppen var inte så glad och levande efter hennes slitsamma arbetspass. Jag tyckte så förfärligt synd om henne och satt tyst som en mus och pysslade med mitt, medans hon sov. Hon hade så fina kvaliteter men hade svårt att säga nej. Hennes kropp var stor och varm att luta sig mot och jag älskade henne.

Pappa; som var duktig på att berätta sagor, gav mig fantasins oändliga möjligheter. Aldrig mer kommer jag att uppleva kontakten med en diktad och påhittad värld på samma sätt. Han gav mig ögonblickets förtrollning med trollet som visade sig ha två svansar istället för en och delade med sig av fantastiska äventyr. Annars pratade han inte så mycket. Satt mest med sin pipa och tidning och läste, men när jag satt i hans knä och vi var tillsammans, var jag så lycklig och trygg som jag någonsin kan minnas från min barndom. Han kokade kaffe på morgonen och serverade mig frukost vid köksbordet. Den bestod utav bulle, mjölk och tre sockerbitar i kaffet.

Ibland fick jag följa med mamma på promenad genom gravarna och jag minns ännu mammas kläder; kappa, hatt och handväska. Pappa bar basker och cyklade alltid. Själv sprang jag alltid lite före eller efter mamma till fiskaffären bakom torget. Jag minns ännu den starka lukten utav fisk. Den var frän och äckligt värre, tänk att någon stod ut.

Julafton hör till de bästa minnena och jag var nästan svimfärdig av glädje. Samhörighet med familjen. Upplevelser och gemenskap med syskon, som tack och lov fortfarande, är en del av min vardag, nu så här mycket längre fram i livet. Även vi hade väl våra tragedier –  så stora att gråten ännu kan sitta som en klump i bröstet så här efteråt.  Men tänk vad mycket längtan och förväntan, som jag först idag förstår att uppskatta – när det är försent att dela den med mina föräldrar.

Elisabeth

Förändring

Det känns som om varje händelse i livet har sin egen doft, färg och ton. Blundar man kan man känna själens oändligt ljusa kraft och blodets djupröda färg. Barndomen och dess hemlighetsfulla minnen har sin alldeles egna smak och melodi.

Är man tyst och lyssnar, sjunger naturen skogens gröna sång. Träder susar i löven och bäcken sorlar frisk och god. Låt det bli ljus och värme över norden, träd som knoppas i vårvindar och sol. Låt oss ta avsked och säga farväl till vintern för denna gång.

Den första blåsippan såg jag i lördags och igår satt jag och solade på trappan för första gången i år. Men idag är det äntligen vår för min svåger har bytt till sommardäck på min gamla vita Ford Fiesta. Om min syster är min ledstjärna, så är han min sanna vardagshjälte. Trots att  han aldrig vunnit någon segerkrans, tvekamp eller strid. Heller aldrig deltagit i något regellöst slagsmål eller ett allas krig mot alla. Han är diplomat och demokrat, har alltid levt efter fasta, klara reglers gränser och yrkeslivets förpliktade lag. Men han är min och familjens trygga hjälte med nobla karaktärsdrag. Han besitter självbehärskning, ansvar och hederlighet. Han har hela släktens respekt och vördnad. Nu tycker han inte om skryt och klicheér, men allt är faktiskt och förbanne mig sant …

När jag var liten förändrade han mitt liv mer än han anar. En sommar för många år sedan stod jag som ung flicka vid den stora järngrinden hemma på gården. Betraktade alla som tog sina bilar, pick och pack, stuvade in sig och for till sommarställen och bad. Gården blev ensam, öde och tom. Men så gifte sig min syster och fick ett vuxenliv med allt vad det innebar. En dröm blev verklighet och jag fick tio nya istället förstås. Men där fanns plötsligt min svåger och hans vita folkvagn, sedan den ljusblåa där vi alla fick plats; mamma, pappa, syrran, deras två barn och så jag. En rolig tid med utflykter, picknickar, strand och bad.

Många minnen när man sitter så här och färdas i tankarna, minnen fulla av längtan och sorg.

Jag växte själv upp, blev kvinna, mötte min kärlek och fick  tre barn. Det finns stunder i livet jag betraktar som gåvor, goda stunder och onda stunder. Hela tiden gläds vi, sörjer och kämpar. Omständigheterna gjorde att jag blev ensam förälder kvar till mina små. Det väsentliga i saken är dock att min syster och hennes man alltid funnits vid min sida, i vått och torrt, i glädje och sorg.

Ser jag tillbaka på min barndoms drömmar, liknar de fortfarande många av dem jag har nu. Drömmar fyllda av förhoppningar, glädje och kärlek.

Tack för godhet.

Elisabeth

Längtans blå fågel

Ett orubbligt andligt fäste för mitt liv och en outsinlig kraftkälla är bönen. Att be är att vara berörd av det heliga. Jag vänder mig ofta till tillvarons skapande och bärande makt och släpper kontrollen.

Oftast ber jag på kvällen. Samlar mina tankar och sinne innan jag skall somna och finner som regel ro. En välbehövlig själslig förberedelse inför natten. Brukar inte alltid sova drömlöst och stilla, men minns som oftast inte vad jag drömt. Igår måste jag bekänna att mina tankar var en aning splittrade och oroliga. Så jag var nog fortfarande spänd när jag gick över i sömntillvaron.

Vad betyder våra drömmar egentligen? Har de något snillrikt budskap och mening om vårt mänskliga själsliv?

Drömde om en liten blå fågel som satt i ett träd i skogen. Tyckte att den såg så ensam och frusen ut och jag undrade hur den skulle kunna överleva om jag inte tog hand om den. Luften var ännu så kall, trots att det var vår. Ingen mer än jag såg henne, trots att hon hade så vackra klarblåa vingar. Den satt alldeles stilla och fridfullt och lät sig plockas som en blomma..

Jag kände mig så glad och lycklig när jag bar hem den, inlindad i min ficka.

Jag hade en liten bur som den fick bo i, tillsammans med en hamster, men där var så trångt att den inte kunde röra sina vingar. Den såg så ledsen ut och vingarna hängde slokande längst kroppen. Den kunde varken sjunga eller flyga..

Då lade jag den i min handväska, så att jag hade uppsikt över den hela tiden. Försökte mata den med frön. Men den kunde varken äta eller dricka vatten längre och jag förstod att den sakta men säkert höllt på att förtvina och dö.

Vad menas med den drömmen?  Vad symboliserar den blåa färgen?  Vilken djupt rotad betingelse står den lilla fågeln för? Drömmar är ju en process som pågår i vårat undermedvetna. Så kanske är det en kanal för omedveten längtan och undertryckta önskningar. Ångest och rädsla som lever kvar någonstans i själens skrymsle och gör sig påmint.

Det verkar i allafall som om  dröminnehållet speglar vårat sinnestillstånd och att det ändras beroende på hur vi mår känslomässigt. Tror att drömmar kan ha en viktig funktion när det gäller att bearbeta känslor och upplevelser.

Elisabeth

Ödestrons famntag

Vilken ödets ironi vill att två människor, skall mötas igen? Vilken profetia har förutspått att det skall ske – just då, just där?

Om en relation tar slut och man har bestämt, att en gång för alla –  gå skilda vägar, för att allt annat vore en livslång plåga, självbedrägeri och smärta. Vad har man då att sätta istället? Ett önsketänkande att det skall fungera…lika bra att lämna det bakom sig, såsom ett definitivt passerat stadium, förverkat och övervunnet.

Så då vänder man varandra ryggen och går åt skilda håll, för att aldrig mer återses.

Men vår viljas frihet är det väl inte så mycket med egentligen, när det finns andra makter som är med och styr och råder. Sant nog så dyker den där ödestanken upp överallt, när vi minst av allt anar det. Den är som en dunkel nödvändighetsmakt som obönhörligt och förutbestämt binder våra liv samman till varandra. Människoviljan är att likna vid en falk, som är bunden vid sin falktämjares snöre; aldrig blir den fågeln fri. Människans öde avgörs utanför vår fattningsförmåga och hur mycket vi än sprattlar, kan vi aldrig dra oss undan dess inflytande.

Under tiden försöker vi ta ansvar för våra liv och hoppas på att tiden läker och att villkoren är gynnsamma för en sund utveckling. I långa loppet måste vi ändå ha en realistisk och verklighetsförankrad syn, bara det inte utesluter en begränsad och obetingad måttstock på oss själva. Vi måste ju fortsätta att leva, inte bli känslokalla och stänga vårt hjärtas kammare, utan fortsätta ta del utav livet. Kanske går hjärtesorgen över så småningom, kanske hittar vi en annan att älska och hålla av.. men vet att aldrig mera kan vi älska just så förbehållslöst och helt.

Men förståndet och förnuftet kvävs till döds i ödestrons famntag.. när plötsligt allt uppenbaras och man åter ställs inför varandra av en slump eller ödets nyck. Och den viktiga frågan kvarstår;

Kommer mannen att besinna sig över sitt liv? Han äger så mycket; hälsa, bildning och pengar. Han älskar att flyga högt och få beundrande blickar. Vad har han att förlora? I sin bevingade maskin stiger han djärvt mot ständigt nya svindlande rymder. Men har ”flygaren” tänkt att landa?

Kvinnan är dagssländans frände, hon tycker också om att flyga, men hennes vingar är något fläckade och ibland ser hon suddigt. Men inte när det gäller förvissningen om kärleken i deras förbindelse. Nej den kan inte ens döden tillintetgöra.

Jag är helt på det klara med att färden går vidare, vare sig vi vill eller inte. Ty varje själ som längtar efter sin syskonsjäl, skall en gång mötas och strömma frigjord i evig sång. Tusen och åter tusen dagar skall komma och gå, stormar som med sitt grums hotar att täcka över och få oss att glömma allt det rena och goda.

Idag gick jag lycklig med kraftfulla steg omkring på stranden i Brisund, tillsammans med Wilda och hennes matte och mina egna hundar så klart. Vi hade passerat det fina fiskelägret och kom äntligen fram till sanddynerna.  Det var varma fina vindar denna söndag och jag upptäckte för första gången i år att jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Vi mötte den nioårige labradoren Buster och hans coola husse och matte. Var helt slutkörd när jag äntligen kom hem igen, ryggen värker och benen är slut. Nu skall här sovas och drömmas om stormar som rides ut…

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.