På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Inlägg taggade ‘psykolog’

”Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som vi är.” Talmud

Det kvittar hur många år som går, mitt undermedvetna kommer aldrig att glömma min dotter Johanna och allt det hon var.

För mig var hon den bästa lilla flickan i världen. Hon var min förstfödda, min tro, mitt hopp och min längtan. Men istället för att låta henne få känna sig duktig över allt som var bra med henne, skickade jag ut henne i den kalla världen för att aldrig riktigt hitta hem igen. Hon var speciell! Hon var lovande! Hon var annorlunda; skapande, kreativ och livshungrig. Men istället försökte jag göra henne vanlig, till en normal unge, fast hon var annorlunda och fick henne bara att känna sig underlig som fick mig att känna mig underlig. Under alla dessa år föraktar jag fortfarande mig själv för att jag gjorde detta. När hon grät sina tårar kom de inte som regn utan som explosioner. .

Hela hennes liv var en enda lång längtan, men när började hennes flykt? Säkert för många år sedan, långt innan hon kom till Nya Zeeland. Jag kommer ihåg när hon gick på gymnasiet i Växjö. Fast jag trodde att det bara var fråga om att komma bort från platsen där hon genomlidit så mycket sorg och förtvivlan. Alla förluster efter sin pappa, sin älskade momma och moffa. Men det var inte bara i metamoforisk betydelse som hon rymde. Kanske vågade hon aldrig sakta ner och tänka och bearbeta allt det traumatiska som skedde i hennes barndom. Kanske var hon rädd att få reda på vad som fanns där i hennes inre. Hon sökte hjälp när hon kom hem igen. Hon bad själv att få träffa en psykiater när hon var 17 år. Men jag tror bara att hon fick träffa en psykolog, trots att hon bestämt hävdade att hon verkligen behövde hjälp. Hon lades in på sjukhuset ett par dagar för att vila ut. De lät henne svalna av sig ett litet tag, sedan kom hon tillbaka efter fjällvandring och VM-silver i UV-rugby. Hon fortsatte att söka tröst, där hon säkert visste att det inte fanns någon tröst att få.

Alla trodde vi nog att nya avbrott skulle ge nya perspektiv. Detta avbrott var inget annat än en ny time-out, en fem minuters paus, en rast för henne. Att ligga till sängs ett par dagar, för att sedan åter accelerera kunde knappast räcka för att genomföra en slags personlighetsreparation. Hon hade redan då nått en gräns för vad de flesta klarar av. Det som hade behövts var samtal, eller en KBT; behandling. Allt är så tydligt för mig nu. Jag visste att detta var vansinne att bara ständigt söka nya utmaningar. Jag var rädd för att hon aldrig skulle komma tillbaka, när hon plötsligt försvann när hon var 18 år. Men hon arbetade med att bygga tält med Cayam i Danmark och i England och runt om  i Europa. Liftade runt i Skotland och på Irland innan hon tog sig hem igen. Det var ett vansinne att veta och ingenting kunna göra – bara släppa taget och älska henne villkorslöst. Att andra tyckte det var fullständigt idiotiskt att utan pengar på fickan ge sig ut i världen, var för henne ett enda långt äventyr av nyfunnen frihet. Hon reste till Island och därefter till Nya Zeeland. Hon levde i en värld utan regler och ett liv utan lagar. Hon kom och reste som hon ville och hade inga skyldigheter kvar. Hon var varken dålig, hjärtlös eller kallsinnig, hon bara gick sin egen väg för att kunna växa. Ingenting förvånade oss heller när det gällde Johanna och efter ett tag så avskiljde sig syftet och meningen från allting annat. Ofta bytte hon ju också ut listan på vänner, bekanta och arbetskamrater som vi trodde var en del av hennes liv mot nya människor.

Men kanske var det så att hon visste att om hon stannade så måste hon förr eller senare ta itu med skälet till att hon flydde. Hon var en främling på jorden eftersom hon alltid var på väg mot nya platser, ända tills den dagen hon träffade Nathan.

Nathan blev ett tidsbestämt vägskäl i hennes liv. En början och ett slut på tideräkningen. Hon blev kär i honom vid första ögonkastet. Hennes kärlek var total. Och hon blev fullständigt skräckslagen att han inte skulle höra av sig, att han inte skulle ringa, att han inte ville träffa henne eller att han skulle springa sin väg och hon kände sig som en sjuk, sjuk flicka. Jag vet att hon längtade efter oss, sina syskon och mig, men det var från den stunden bara Nathan och hon och ingenting annat…

De här sista dagarna i hennes liv var det meningen att hon och Nathan skulle bo på hotell, men han hade inte hört av sig och hon visste inte heller om han hade bokat något. Julhelgen närmade sig och hon var ensam och övergiven igen långt hemifrån. Han hade lovat att ringa, men gjorde det aldrig.

Det gick timmar och hon kunde inte ens lämna huset, det var ingen som svarade i hans telefon eller på hennes sms och jag förstår exakt hennes desperation som hon varit rädd för natt efter natt. Det fanns en miljon saker hon skulle kunna ha gjort för att få tiden att gå, men till vilken nytta. Hon hade redan packat ihop alla sina tillhörigheter i kartonger och burit ut dem i trapphuset. Nu var hon fångad och rädd, för skakad för att läsa eller göra något vettigt. Så hade han åter övergivit henne, precis som den gången för tre år sedan, två dagar före deras giftemål hos föräldrarna i England. Det var precis som hon anat och befarat hela tiden…

Så hittade hon den enda alkoholen som fanns i lägenheten; en strawberry-vodka. En riktigt illaluktande sötkväljande vodka och kanske tänkte hon att det aldrig är för tidigt eller för sent att sätta igång – men ångrade sig efter en mun och satte åter på korken, halft på sned. Innehållet droppade sakta ut i hennes väska som hon packat med de saker hon skulle ha haft med sig till hotellet. Vodkan rann ut på hennes underkläder.

Så tog hon dem. Allihop. Sömntabletterna som skrivits ut när hon var hemma i Sverige sist. Hon hade fått 30 st på ett recept bara för att hon hade svårt att sova. Men hon hade sparat dem ifall att…

Hon ringde till alla människor hon kände som betydde något för henne i denna stund och pratade med deras telefonsvarare. Hennes syster missade precis hennes samtal. Hennes bror var i Afganisthan och gick inte att nå. Men jag svarade klockan halv nio på kvällen. Jag hörde hennes röst, jag hade slumrat till i sängen trött efter bröllopsfesten kvällen innan. Jag berättade om bröllopet. Om jag bara hade kunnat  frysa fast henne i det där samtalet för evigt. Om allt bara kunde vara så nära och rent som den stunden. Men så ville hon avsluta samtalet och hennes röst blev plötsligt beslutsam.

Kanske mindes hon åter att hon var flickan som tagit den mångdubbla dosen för någon timme sedan. Det får jag aldrig veta. Hon var flickan som skakats ur sin drömvärld. Ingen Nathan. Inga pengar, inget jobb, inga nöjen, ingenting alls. Livet hade blivit en stor börda. Hon var flickan som gjort alla besvikna. Hon var flickan som saknade perspektiv. Hon var flickan som hade behövt åka hem. Hon var flickan i behov av hjälp.

Så ringde han plötsligt, hennes älskade Nathan. Hon hörde hans röst. Den underbara melodin.

Blodet pumpade i cirklar, livet rullade i cykler och hjärtat spann åter runt, runt. Hon försvann in i en annan värld vid ljudet av hans röst. Han hade varit och sett en filmförställning och undrade om de skulle ta en kopp kaffe på ett café. Hon lämnade lägenheten med sin väska och hoppade in i hans bil – kanske det fanns en Gud – och medan de körde in mot Manchester kände han plötsligt hur hon droppade av vatten från ansiktet. Vart kom det ifrån? undrade han och hennes händer var också genomblöta och hon var skållhet som av feber. Så mycket vatten som rann ner, men det fanns ändå ingen lättnad för det fanns ingen inuti. Hon började försvinna. Hon hade kommit så nära en annan människa från så långt ifrån och snart skulle hon vara borta. Kärleken skulle komma att skilja dem åt.

Och ändå så blir jag inte av med den där känslan av att kanske hade hon kunnat räddats om han bara hade kört henne till sjukhuset. Vi lever kvar i en värld som gått snett, och det finns en massa känslor som jag inte borde ha eftersom det inte längre finns någon anledning. Men de finns där ändå, de sitter fast någonstans, en brist på insikt som jag ännu inte lyckats göra mig av med. Jag mår dåligt, men måste ändå försöka bearbeta hela händelseförloppet och chocken också att Johanna inte längre lever. Men jag kan inte. Jag borde ha en skylt i pannan som det står; ”Hanteras varsamt” på. Det är oktober och det börjar bli kallt på nätterna och jag har blivit en av de där människorna som går ensamma i mörkret när alla andra sover.

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.