På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Inlägg taggade ‘sorg’

Mitt hjärta kan gå i tusen bitar…

Fia och JohannaJag försöker verkligen inspireras, uppskatta och begrunda livet med alla dess upplevelser och glädjeämnen – men det är inte alltid så lätt att vara människa.

Ibland blir man ett offer för omständigheter man inte kan kontrollera eller råda över. Hur lär vi oss att hanterar förlusten av dem?

Det blev alldeles tydligt för mig och min familj när vi hamnade i en situation för lite över ett år sedan då min 26-åriga dotter hastigt rycktes ifrån oss. I och med den tragiska händelsen när min egen dotter tog livet av sig, har jag sedan dess mött andra föräldrar som befunnit sig i samma situation. Vi har alla det gemensamt (förutom att vi tycker händelsen är fruktansvärd, hemsk och ofattbar) att vi inte vet vad vi ska göra… Vi är bara så förkrossade och förtvivlade. Hur tröstar man sig? Hur går man vidare i livet efter en sådan förlust?

fia och AlexDet finns ingen manual eller mall för sorg och alla sörjer vi på olika vis.

En del sluter sig och andra vill prata.

Sorg är inget problem som går att lösa och man måste få vara ledsen.

Men människor som står bredvid vill så gärna försöka trösta och skyla över det som gör ont, för det är så jobbigt att se på när någon är ledsen och sörjer. Men att vara ledsen sitter inte i hjärnan, utan i hjärtat som alla känslor. Så man får bara försöka lyssna kärleksfullt, utan att säga så mycket.

fiskestuga tysklandJag kan känna djup tacksamhet för att en av mina käraste vänner ställde upp, stöttade och lyssnade när Johanna hade gått bort. Hon finns fortfarande kvar och erbjuder sig att hjälpa till och lyssna.

Jag är helt övertygad om att det är för att hon själv har gått igenom en stor livskris och att hon genom den fått en stark känsla av tacksamhet emot livet efteråt. Vet också genom egen erfarenhet att man ofta får ett helt nytt perspektiv på livet efter sådana livskriser.

ingångenHelt plötsligt kan hjärtat och ögonen åter öppnas för allt det vackra man har upplevt och kommer att få uppleva igen om man bara vågar, orkar och vill ta emot.

Kanske finns inget växande utan lidande och kanske är det just de svåra situationerna i livet som får oss att verkligen utvecklas som människor.

Livet överraskar oss ibland på det mest förbluffande sätt.

 

Trots en svår start på livet kan det vända när man minst av allt anar. Livet kan ge närvaro, lugn och glädje igen.

i tornetDet kan finnas  tusen skäl att vara tacksam för vad livet kommer att ge oss.

Att välja ”Tacksamhet” handlar om att växa och utvecklas och få chansen att leva ett meningsfullt liv.

Att ta ansvar för mitt eget liv istället för att ge andra skulden för hur jag själv har det. Jag har själv ansvaret för min egen lycka. Tankens kraft gör att jag får mer energi, blir tryggare, modigare och lyckligare.

 

Hindren finns i bara i mitt eget inre. I mitt sätt att tänka om mig själv och om andra. Då blir det inte olyckliga omständigheter som drabbar mig utan istället hur jag väljer att hantera olika situationer.

dörr på gläntJag kan själv bestämma hur jag vill tänka och vara som människa och inte låta andras dåliga mående och beteende påverka mig negativt.

Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år… Lever jag och låter andra leva.

Jag gläds åt mina egna framsteg och sakta, sakta släpper sorg och smärta sitt grepp om mig. Ibland med tomtesteg framåt, ibland får jag ha tålamod med mig själv och stanna upp och begrunda…

 

Men jag är alltid medveten om att all förändring och inställning börjar med mig själv och med mina egna tankar …

E sommarbildVart jag än befinner mig, vart jag än väljer att vistas, så finns tacksamheten över livet där.

Det är ett tröstefullt och fantastiskt sätt att leva. Som en livboj mot rädsla och vilsenhet.

Jag är starkt medveten om att döden aldrig är långt borta. Vi får inga löften om någon morgondag, så vi kan bara leva här och nu – vår stund på jorden.

 

Jag är inte rädd för död och smärta bara att förstenas och inte vara levande bland de levande medan livet ännu pågår.

Tacksamhet handlar om att få ett bättre meningsfullare liv för mig själv och de människor jag möter på min väg. Att uppnå en större balans, harmoni och närvaro både i det lilla och det stora. Då kan jag bli en öppnare, spontanare, lyckligare och friare individ och medmänniska. Livet är glädje och sorg, sorg och förluster har varit en stor del av mitt liv.

Men jag kan själv välja om jag vill stanna kvar i nedbrytande tankar eller ta del av ett omtumlande och berikande liv och leva det fullt ut.

Elisabeth Nyberg;

Fortfarande mamma till tre underbara barn; Johanna, Felicia och Alexander och nybliven mamma till en fosterdotter; Angelina.

Detta är till Dig mitt älskade barn;

Wilda

”Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som vi är.” Talmud

Det kvittar hur många år som går, mitt undermedvetna kommer aldrig att glömma min dotter Johanna och allt det hon var.

För mig var hon den bästa lilla flickan i världen. Hon var min förstfödda, min tro, mitt hopp och min längtan. Men istället för att låta henne få känna sig duktig över allt som var bra med henne, skickade jag ut henne i den kalla världen för att aldrig riktigt hitta hem igen. Hon var speciell! Hon var lovande! Hon var annorlunda; skapande, kreativ och livshungrig. Men istället försökte jag göra henne vanlig, till en normal unge, fast hon var annorlunda och fick henne bara att känna sig underlig som fick mig att känna mig underlig. Under alla dessa år föraktar jag fortfarande mig själv för att jag gjorde detta. När hon grät sina tårar kom de inte som regn utan som explosioner. .

Hela hennes liv var en enda lång längtan, men när började hennes flykt? Säkert för många år sedan, långt innan hon kom till Nya Zeeland. Jag kommer ihåg när hon gick på gymnasiet i Växjö. Fast jag trodde att det bara var fråga om att komma bort från platsen där hon genomlidit så mycket sorg och förtvivlan. Alla förluster efter sin pappa, sin älskade momma och moffa. Men det var inte bara i metamoforisk betydelse som hon rymde. Kanske vågade hon aldrig sakta ner och tänka och bearbeta allt det traumatiska som skedde i hennes barndom. Kanske var hon rädd att få reda på vad som fanns där i hennes inre. Hon sökte hjälp när hon kom hem igen. Hon bad själv att få träffa en psykiater när hon var 17 år. Men jag tror bara att hon fick träffa en psykolog, trots att hon bestämt hävdade att hon verkligen behövde hjälp. Hon lades in på sjukhuset ett par dagar för att vila ut. De lät henne svalna av sig ett litet tag, sedan kom hon tillbaka efter fjällvandring och VM-silver i UV-rugby. Hon fortsatte att söka tröst, där hon säkert visste att det inte fanns någon tröst att få.

Alla trodde vi nog att nya avbrott skulle ge nya perspektiv. Detta avbrott var inget annat än en ny time-out, en fem minuters paus, en rast för henne. Att ligga till sängs ett par dagar, för att sedan åter accelerera kunde knappast räcka för att genomföra en slags personlighetsreparation. Hon hade redan då nått en gräns för vad de flesta klarar av. Det som hade behövts var samtal, eller en KBT; behandling. Allt är så tydligt för mig nu. Jag visste att detta var vansinne att bara ständigt söka nya utmaningar. Jag var rädd för att hon aldrig skulle komma tillbaka, när hon plötsligt försvann när hon var 18 år. Men hon arbetade med att bygga tält med Cayam i Danmark och i England och runt om  i Europa. Liftade runt i Skotland och på Irland innan hon tog sig hem igen. Det var ett vansinne att veta och ingenting kunna göra – bara släppa taget och älska henne villkorslöst. Att andra tyckte det var fullständigt idiotiskt att utan pengar på fickan ge sig ut i världen, var för henne ett enda långt äventyr av nyfunnen frihet. Hon reste till Island och därefter till Nya Zeeland. Hon levde i en värld utan regler och ett liv utan lagar. Hon kom och reste som hon ville och hade inga skyldigheter kvar. Hon var varken dålig, hjärtlös eller kallsinnig, hon bara gick sin egen väg för att kunna växa. Ingenting förvånade oss heller när det gällde Johanna och efter ett tag så avskiljde sig syftet och meningen från allting annat. Ofta bytte hon ju också ut listan på vänner, bekanta och arbetskamrater som vi trodde var en del av hennes liv mot nya människor.

Men kanske var det så att hon visste att om hon stannade så måste hon förr eller senare ta itu med skälet till att hon flydde. Hon var en främling på jorden eftersom hon alltid var på väg mot nya platser, ända tills den dagen hon träffade Nathan.

Nathan blev ett tidsbestämt vägskäl i hennes liv. En början och ett slut på tideräkningen. Hon blev kär i honom vid första ögonkastet. Hennes kärlek var total. Och hon blev fullständigt skräckslagen att han inte skulle höra av sig, att han inte skulle ringa, att han inte ville träffa henne eller att han skulle springa sin väg och hon kände sig som en sjuk, sjuk flicka. Jag vet att hon längtade efter oss, sina syskon och mig, men det var från den stunden bara Nathan och hon och ingenting annat…

De här sista dagarna i hennes liv var det meningen att hon och Nathan skulle bo på hotell, men han hade inte hört av sig och hon visste inte heller om han hade bokat något. Julhelgen närmade sig och hon var ensam och övergiven igen långt hemifrån. Han hade lovat att ringa, men gjorde det aldrig.

Det gick timmar och hon kunde inte ens lämna huset, det var ingen som svarade i hans telefon eller på hennes sms och jag förstår exakt hennes desperation som hon varit rädd för natt efter natt. Det fanns en miljon saker hon skulle kunna ha gjort för att få tiden att gå, men till vilken nytta. Hon hade redan packat ihop alla sina tillhörigheter i kartonger och burit ut dem i trapphuset. Nu var hon fångad och rädd, för skakad för att läsa eller göra något vettigt. Så hade han åter övergivit henne, precis som den gången för tre år sedan, två dagar före deras giftemål hos föräldrarna i England. Det var precis som hon anat och befarat hela tiden…

Så hittade hon den enda alkoholen som fanns i lägenheten; en strawberry-vodka. En riktigt illaluktande sötkväljande vodka och kanske tänkte hon att det aldrig är för tidigt eller för sent att sätta igång – men ångrade sig efter en mun och satte åter på korken, halft på sned. Innehållet droppade sakta ut i hennes väska som hon packat med de saker hon skulle ha haft med sig till hotellet. Vodkan rann ut på hennes underkläder.

Så tog hon dem. Allihop. Sömntabletterna som skrivits ut när hon var hemma i Sverige sist. Hon hade fått 30 st på ett recept bara för att hon hade svårt att sova. Men hon hade sparat dem ifall att…

Hon ringde till alla människor hon kände som betydde något för henne i denna stund och pratade med deras telefonsvarare. Hennes syster missade precis hennes samtal. Hennes bror var i Afganisthan och gick inte att nå. Men jag svarade klockan halv nio på kvällen. Jag hörde hennes röst, jag hade slumrat till i sängen trött efter bröllopsfesten kvällen innan. Jag berättade om bröllopet. Om jag bara hade kunnat  frysa fast henne i det där samtalet för evigt. Om allt bara kunde vara så nära och rent som den stunden. Men så ville hon avsluta samtalet och hennes röst blev plötsligt beslutsam.

Kanske mindes hon åter att hon var flickan som tagit den mångdubbla dosen för någon timme sedan. Det får jag aldrig veta. Hon var flickan som skakats ur sin drömvärld. Ingen Nathan. Inga pengar, inget jobb, inga nöjen, ingenting alls. Livet hade blivit en stor börda. Hon var flickan som gjort alla besvikna. Hon var flickan som saknade perspektiv. Hon var flickan som hade behövt åka hem. Hon var flickan i behov av hjälp.

Så ringde han plötsligt, hennes älskade Nathan. Hon hörde hans röst. Den underbara melodin.

Blodet pumpade i cirklar, livet rullade i cykler och hjärtat spann åter runt, runt. Hon försvann in i en annan värld vid ljudet av hans röst. Han hade varit och sett en filmförställning och undrade om de skulle ta en kopp kaffe på ett café. Hon lämnade lägenheten med sin väska och hoppade in i hans bil – kanske det fanns en Gud – och medan de körde in mot Manchester kände han plötsligt hur hon droppade av vatten från ansiktet. Vart kom det ifrån? undrade han och hennes händer var också genomblöta och hon var skållhet som av feber. Så mycket vatten som rann ner, men det fanns ändå ingen lättnad för det fanns ingen inuti. Hon började försvinna. Hon hade kommit så nära en annan människa från så långt ifrån och snart skulle hon vara borta. Kärleken skulle komma att skilja dem åt.

Och ändå så blir jag inte av med den där känslan av att kanske hade hon kunnat räddats om han bara hade kört henne till sjukhuset. Vi lever kvar i en värld som gått snett, och det finns en massa känslor som jag inte borde ha eftersom det inte längre finns någon anledning. Men de finns där ändå, de sitter fast någonstans, en brist på insikt som jag ännu inte lyckats göra mig av med. Jag mår dåligt, men måste ändå försöka bearbeta hela händelseförloppet och chocken också att Johanna inte längre lever. Men jag kan inte. Jag borde ha en skylt i pannan som det står; ”Hanteras varsamt” på. Det är oktober och det börjar bli kallt på nätterna och jag har blivit en av de där människorna som går ensamma i mörkret när alla andra sover.

Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.