Hur länge kan man vänta i sin kropp på evigheten

Ännu en sömnlös natt med oro och ångest. Har fått hjälp av en god vän att försöka skriva ned ett överklagande om utförsäkring som skall vara FK tillhanda senast den 5 juli. Men hur skall man som människa orka brottas med den Stora Stygga vargen.

Jag har alltsedan min dotter Johannas död för sex månader sedan haft en alltmer sviktande bräcklighet. Min inneboende förmåga att stå emot belastningar såväl psykiska som fysiska har kraftigt reducerats och jag lider utav nedstämdhet, huvudvärk och en konstant trötthet.

Jag har blivit mycket känsligare för stress och skador. Har fått högt blodtryck och känner mig ofta illamående, förvirrad och får allt oftare minnesstörningar – den senaste tiden dagliga minnesluckor. Smärtorna i rygg och ben gör att jag har svårt att gå någon längre sträcka. Mina åkommor har försämrat min grundsjukom Myelit och svagheten härör främst på vä sidas ljumske och ben. Tror att jag sedan länge tömt mina reserver för att kunna bibehålla den funktionsförmåga jag trots allt hade en tid före dödsfallet och jag befinner mig nu åter tillbaka på ruta 1. Jag klarar inte längre någon som helst form utav psykisk stress och miljöombyte. Jag har dessutom fått ökad muskelsvaghet och belastningssmärtor och går sedan en tid tillbaka mycket sämre igen. Känner av min ischias och diskbråck som ger mig mycket smärta i ländrygg och ben. Min myelit gör att jag har svårt att hålla urinen och tarmarna är i olag med ömse förstoppningar och diareér. Väntar nu på Op av mitt livmodersframfall och försöker vila så mycket jag kan för att hämta krafter inför den dagen.

Den 17 juni blev jag utförsäkrad ur sjukförsäkringen trots läkarintyg tom den 16 sept.

Ibland kan inte ord beskriva känslorna som finns i mig! Ibland har jag svårt att finna ord för att på ett bra sätt beskriva hur min själ och kropp mår.

Jag har länge bävat för den här dagen men varit ur stånd att agera.

Jag är trots läkarutlåtanden och noga förda journaler rädd för att inte bli trodd på att jag är sjuk och därmed är det min egen heder och ärlighet jag oroar mig för…

Tidigare när jag var ung, frisk och stark brukade jag alltid tänka att ibland kan oro faktiskt ge en näring så att man känner sin inre flod och bekymmer kan få en att växa så man känner ett större mod. Jag trodde på allvar att smärta var en kraftfull indikator på växande. Men livet blev lite mer komplicerat än vad jag trodde som ung.

NU ÄR FRÅGAN:  ORKAR JAG MER NU?!!!

Elisabeth