På min blogg har jag tänkt att försöka belysa vardagslivet och dess innebörd och mening.. episoder ur det verkliga livet genom min personliga övertygelse mer än att försöka bevisa något. Det får komma rakt ur hjärtat…

Arkiv för september, 2012

Att leva med fördomar

Hur har mina fördomar hindrat mig i mötet med andra människor?

Alla människor har fördomar, mer eller mindre. Vissa människor ger uttryck för sina fördomar och använder sig av detta för att definiera vem man själv är eller vad man står för. Andra människor har inte så starka fördomar, kanske så små så att de bara hör till vardagen så att man inte ens tänker på dem. Men de finns där. Ofta har vi fördomar på grund av rädslor inom oss själva.

Ofta är vi rädda för det vi inte förstår eller vet hur vi skall hantera. Då är det ibland lättare att anta något istället för att ta reda på sanningen. Kanske är de fördomar vi har väldigt nära ett sant fakta och ofta stärker vi våra egna fördomar när vi blir påverkade negativt och till och med får en bekräftelse på att detta faktiskt blev till en vedertagen sanning. Men det vi måste komma ihåg är att det naturligtvis bara är en enda sanning bland många och att i en annan situation med en annan människa hade allt kunnat se helt annorlunda ut. Det farliga är inte att ha fördomar, för det är nog helt enkelt oundvikligt. Fördomar handlar ju i grund och botten om hur vi är uppväxta, uppfostrade och hur vi har blivit bemötta här i livet. Det farliga är att döma efter sina fördomar och begränsa sig själv i rädsla genom att dra alla över ett sträck, istället för att ta reda på sanningen och möta sin rädsla i ögonen.

Om vi då beslutar oss för det så är det ändå viktigt att veta att ett negativt möte inte bekräftar mina fördomar, utan bara var ett möte utav många. Nästa gång måste jag vågar göra om detta igen annars har jag redan dömt och glömt att alla människor är olika och alla möten är en ny första gång…

När min yngsta dotter Felicia flyttade hemifrån var hon endast 16 år gammal. Hon skulle börja på Västerås Fria gymnasium med inriktning på Räddningstjänst. Enligt de uppgifter vi hade fått och de rykten som fanns så låg hennes studentboende i ett ”mindre bra” område i utkanten av staden. Det första mötet med hennes flytt blev också dramatiskt. Vi hade just parkerat flyttbilen utanför huset – precis när butiksägaren på ICA-affären mitt emot kom utspringande helt nerblodad i huvudet och frågande skrek till oss;

”-Såg ni honom?! -Åt vilket håll sprang han? -Han slog ett järnrör i huvudet på mig och tog pengakassan!”

Tre år senare hjälpte jag henne att flytta till det beryktade Rosengård i Malmö. Hon hade kommit in på sin utbildning till brandman på Revinge utanför Lund, men förorten Rosengård var det enda boende vi fick tag på när hon skulle studera i Skåne.

Jag kände både oro och olust direkt när jag hörde om vilket område hon skulle flytta till. För jag visste att det var ett illa beryktat och dåligt område med dagliga nyheter i tidningar och press om våld, överfall och vandalisering.

En god vän till mig sa en gång; ”-En kvinna bör aldrig gå ensam sent på kvällen på Malmös gator”, och nu överlämnade jag min dotter till ett av de farligaste ställena av dem alla.

Det var en besynnerlig situation, jag var förtvivlad och stressad och vågade inte ens lämna flyttbilen medan vi packade upp i lägenheten. Vi gick i omgångar, i skyttetrafik och trots att jag helst av allt skulle velat ha haft en annan lösning på boendet fick jag vackert finna mig i det för att inte min dotter skulle känna sig ledsen eller sårad. Det var ju ändå hon som skulle stå ut med att bo där. Men jag vågade inte lämna hunden kopplad utanför mataffären av rädsla för att han skulle bli stulen. Jag bad min dotter att alltid låsa dörren och aldrig gå ensam hem på kvällen, helst inte ens från bussen.

Jag vet att det var en fördom och kanske hade jag tolkat det annorlunda idag. Kanske kommer jag att ha en annorlunda tolkning i framtiden, men vi hade aldrig bott i Rosengård tidigare och fördom eller ej så vågade jag inte chansa utan var tvungen att mana till försiktighet. Kontentan av detta blev troligtvis en minre trevlig upplevelse av stadsdelen än vad den hade varit utan mina fördomar. För rädslan och otryggheten fanns där hela tiden och jag hade gärna sett att mina fördomar inte heller hade besannats. Vi hann få en hel del negativa erfarenheter det året hon bodde där. Efter ett  inbrott i hennes källarförråd och en stor anlagd brand i hela hennes trappuppgång kände jag att vi var tvugna att finna ett annat boende.

Jag slutad aldrig oroa mig för min dotters situation förrän hon flyttade därifrån. Men vi var en upplevelse och erfarenhet rikare och naturligtvis finns det många trevliga människor i Rosengård med både familj och barn. Jag känner dock att mina och min familjs rädslor hämmade oss i mötet med en stadsdel full utav människor och liv. Inte på det sätt att vi inte hälsade på människor och pratade med dem som bodde där. Men oron och osäkerheten gjorde förmodligen att vi kanske inte mötte just de människor som skulle kunnat bli våra vänner. För man vet aldrig vem man möter och vem som kommer ha en positiv inverkan på ens liv.

Tyvärr begränsar vi oss själva oftast alldeles för mycket och går också miste om möten med de människor vi kunnat utvecklas tillsammans med.

Så vem har fördomar? Svar: Alla!

Vi har alla fördomar i någon mening på någon nivå…

Jag tycker ändå, trots detta, att mina fördomar inte varit en stor begränsning och belastning av mitt liv. För varje dag som går lär jag mig öppna ögonen alltmer. Mitt mål är att alltid försöka bemöta mina fördomar och bevisa att de är fel och få underbara möten med människor i min väg.

Elisabeth

Annonser

Så minns jag min ungdom

Jag var där och jag var 14 år.Jag gick på Solbergaskolan och hela högstadiets
elever gick i vild aktion i protest mot grävskopor och polis.Vi satte oss i
grävskoporna och polisen fick bära bort oss. Men det gamla kvarteret revs
trots vårt agerande. Vi fick kollektiv kvarsittning utav vår rektor
Wiktorén( hans egen dotter som gick i 9:an var förresten med och demonstrerade)
Jag är inte längre ute efter att förändra världen, tror aldrig att jag ens har
haft den förmågan. Trots att jag i min ungdom stod i vild protest på
barrikaderna och kämpade för det gamla Östertull. Men tack vare detta började
jag bli politiskt medveten om min arbetarbakgrund och världens orättvisor. 

I ÖstertullS gamla rivningskvarter hade vi; några ungdomar hållit till, städat och
fejat och rustat bäst vi kunde i en utav de gamla urblåsta vindsslägenheterna.
Många minnen väcker det till liv.

Så här såg det ut efter rivningen av det gamla 1700-talskvarteret Östertull i Visby innerstad. 1971 skapade vi opinion med våran vilda demonstration och kanske bidrog det till en vändpunkt i synen på bevarandet av stadens kulturvärden och det var iallafall den första protestaktionen på Gotland i modern tid. Motivationen hade varit att söka bevara, rädda och värna om    ”En levande innerstad” och att vi då bedömde hela innestaden som en kulturhistorisk värdefull miljö som var och fortfarande är unik. Vi ansåg dessutom att kommunen tog alldeles för liten hänsyn till de kulturvärden som fanns att bevara till eftervärden. Men trots våra protester gjordes som sagt hårdhänta rivningar och mera av en slump hade jag råkat hamna mitt i stormens öga, men min politiska medvetenhet var väckt vid en ålder av 14 år.

Jag reste därefter på teaterskola till Herning i Danmark. Det var vuxenstudier och  gatuteater med  många nya pedagogiska ideér. En del teaterföreställningar var helt obegripliga på det danska språket men där fanns ett samspel med publiken; utan ridå och utan någon skyddsramp. Efter sommarlovets slut kom jag i kontakt med Paxteatern  på Gotland. De spelade samhällskritisk teater i ett boendekollektiv. Jag var ung och engagerad och drabbades av vänstervågen och trots att jag var närmast politiskt oskuld hade jag ändå växt upp med en socialistisk grundsyn. I föräldrahemmet fanns både krav och kärlek och jag sökte  godtroget förebilder att se upp till. Teatergänget var spännande och lite farligt, radikala och samhällsomstörtande.

Där fanns Lasse Strömstedt som precis avtjänat sitt fängelsestraff. Fyra av de åtta fängelseåren hade han suttit på Långholmen. Nu ville han dela  med sig av sina erfarenheter som missbrukande brottsling. Han ville förändra sitt liv och blev senare också en folkkär författare, journalist, samhällsdebattör och föreläsare. Men alltid mycket  engagerad  i kampen mot ungdomskriminalitet och narkotika. För mig var han en levande bild av hur det går att ta sig ur ett destruktivt beteendemönster. Han stod för moral och det fria valets betydelse. Han levde efter devisen; ”-Vi har de barndomar vi har. Vi föds där vi föds och vi får de föräldrar vi får.”

Mitt feministiska uppvaknande och en Existentialistisk och Psykoanalystisk människosyn kom med Agneta Klingspor som utöver att spela teater med oss också arbetade som kurator på St.Olofs Psykiatriska sjukhus. Hon tog en filosofie kandidatexamen i sociologi, socialantropologi, psykologi och litteraturhistoria. Hon har varit verksam som kulturdebattör  för Expressen och är nu författare på heltid. Hon skriver om rent existensiella ämnen och om våra försvarsmekanismer. Hon blev en förebild för mig i att föra kvinnors kamp och rättigheter framåt. Abortfrågan var aktuell och vi spelade och sjöng Feministisk prolitaritärmusik som ”Livmoder i strängarna” med Grupp 8 och proggmusik med Hola Bandola Band. Men jag lärde mig också att jag inte längre behövde stå på barrikaderna, varken bli upprörd eller irriterad om andra människor inte delade min livsåskådning.

Elisabeth

Människan har en fri vilja vare sig hon vill eller inte

Har ju äntligen börjat studera igen och Hola Folkhögskola i Västernorrland är platsen för mina distansstudier.

Jag har nu läst boken ”Etik och livsfrågor i vård och omsorg” och kapitlett om ”Människosyn” är det som vi skulle fördjupa oss i till nästa träff i slutet på september.

Vilken människosyn är det egentligen som har präglar mig i hur jag tänker, känner och handlar i olika situationer .

Och vad innebär det egentligen att vara en människa?

1985 föddes mitt första barn Johanna och jag och och några andra kvinnliga entusiaster var ivriga att få starta en Waldorfförening på Gotland.

Den skulle bygga på den österikiske filosofen och vetenskapsmannen Rudolf Steiners ( 1861-1925 ) antroposofiska människosyn.

Vår önskan var att den antroposofiska livsfilosofin skulle kunna ge nästa generation barn och ungdomar en större förståelse för sig själva och sin omvärld.

Vi hoppades också att den skulle kunna öppna nya dimensioner och ge oss ett ökat framtidshopp, mål och mening. Två utav oss hade småbarn, de andra var lärare eller arbetade inom skolvärden.

Vi besökte Vidakliniken och Waldorfskolan i Järna. Vidarkliniken är det enda sjukhuset i Norden där skolmedicin integreras med antroposofisk medicin, konstterapier och utvärtesbehandlingar.

Waldorfskolan vill satsa på att utveckla hela människans – tanke, känsla och vilja.

Waldorfpedagogiken anser att barnets väg till kunskap om sig själv och världen går från handen genom hjärtat till huvudet. Därför har teoretiska, konstnärliga och praktiska ämnen lika stor betydelse i skolan. Kunskapen skall vara medlet, kreativiteten metoden och friheten målet.

Idag finns en väl fungerande Waldorf-förskola och skola från klass 1-6 i Visby. Som liksom Rudolf Steiner;

Tar emot barnet med vördnad.

Fostrar det med kärlek.

Lämnar det i frihet.

Jag tror fortfarande att de kommunala skolorna har en hel del att lära utav waldorfskolornas pedagogik där de satsar på att ge barnen en identitet som människa i vår alltmer kalla tekniska och hårda värld där de ekonomiska krafterna helt och hållet styr samhället.

Elisabeth

Att finna harmoni

Jag är varken psykolog eller behandlare av psykiatriska sjukdomar, utan bara precis som du en helt vanlig medmänniska – men som idag med min egen bearbetade livserfarenhet gärna delar med mig av det som hjälpt just mig att komma vidare här i livet.
Jag har levt i ett självhjälpsprogram i över tjugo år och har med hjälp av det programmet också fått mod att våga möta mig själv och andra i svåra livssituationer.
För mig finns det bara två känslor i själen; Kärlek och och Rädsla.
Allt som inte alstrar Kärlek skapar Rädsla.
Det är lätt att man blir rädd, man vet inte vad man ska säga och låter hellre bli och blir tyst.
Rädsla skadar både en själv och andra.
Kärlek är för mig att leva nära Gud, det som jag kallar för Min Högre Makt.
Gud är för mig ren och skär Kärlek och att leva nära Gud är att leva nära Kärleken.
Allt annat är Rädsla och Vem vill egentligen innerst inne vara rädd.
Vi lever våra liv på så många olika sätt, men en sak har vi alla gemensamt och det är att oavsett vad vi gör eller vem vi än är – så vill de flesta utav oss bli hörda och lyssnade till, utan att bli dömda, värderade eller kritiserade.
Vi kan aldrig jämföra våra förluster, sorger och motgångar.
Jag kan inte heller tala om för dig att jag vet hur det känns för dig i just din livssituation…
Jag kan bara försöka lyssna och berätta att jag minns hur det var för mig.
Varje relation och varje livsfas i livet är individuell och unik men ofta är känslorna av förtvivlan, sorg och utsatthet desamma.
Missbruk, dödsfall, separationer, sjukdomar och arbetslöshet är några allvarliga livsförluster som gör att en del av våra drömmar, förhoppningar och förväntningar på framtiden spricker.
Det är normalt och naturligt att känna sig kränkt, ensam och upptäcka att de saker som vi önskade utav livet hade kunnat vara så mycket bättre eller åtminstonde annorlunda.
Livet som vi drömde om och hade så stora tankar om blev bara till en oändlig utanförskap utan tro och hopp på framtiden.
Men det är min fasta övertygelse att;
All förändring är möjlig och oförlöst sorg och förlust beror nästan uteslutande på något okommunicerat av känslomässig natur.
För att läka sorgen behöver vi komma i kontakt med våra känslor och sorg.
Vi behöver alla bearbeta och förlösa rädslan, smärtan och sorgen över våra förluster.
Vi behöver förlåta oss själva och andra för att försonas med det förflutna och känna frid och balans.
Resultatet blir att vi får en öppnare relation till oss själva och andra, ny energi och livslust.
Elisabeth

Etikettmoln

Ellenagneta's Blog

Just another WordPress.com weblog

Tankar, funderingar & känslor

Att tillfriskna på de lyckliga ödets väg

BrandingSpirit's Blog

Med glöden i behåll

Insikter's blogg

För dig som vågar tänka nya tankar

A Good Life

www.herrey.se

Theme Showcase

Find the perfect theme for your blog.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.