Sorgsenhet och tyst ensamhet

Sorg är ingen onormal sjukdom utan en normal reaktion på en traumatisk livsomständighet. En helt naturlig reaktion på en förlust av t.ex. ett arbete eller dödsfall i familjen, skilsmässa eller någon annan separation.

Men jag tror att en del människor utvecklar en livslångt förhållningssätt till sin smärta och förorättelse. Sårade känslor, rädsla och harm gör dem till offer. Rädsla att än en gång bli avvisad och ratad gör att det blir en livsbegränsande och hindrande vana.

De flesta människor som har detta beteende är inte ens medvetna om det, utan det har utvecklats till en mer eller mindre automatisk reaktion på de flesta av livets händelser.

De har svårt att be om ursäkt, trots att de kanske lever med oriktiga minnesbilder av ihågkomna känslor.

Men jag är av den åsikten att alla kan stiga ur ”offerrollen” genom att lära sig att förlåta och försonas med det som hänt.

Hemligheten med försoningen är att se en större mening i de enkla tingen i livet.

Vi uttrycker alla något med våra liv och alla sätter vi spår.
Det är aldrig försent att börja leva! Först när vi inser vad som tynger oss börjar vi förlåtelsens tillväxtprocess som gör oss till vinnare – inte förlorare!
Det vi vinner är fysisk, psykisk och andlig hälsa och det är ett ständigt pågående arbete och den enda väg som leder vidare till frihet och glädje.

Precis som jag tror att sorg kan lagras i själen så sitter nog mycket av roten till det onda i våra egna hjärtan.

Själens smärta sätter sig i kroppen i form av värk, ångest och kronisk trötthet.
Tror att ilska, bitterhet och grämelse och svårigheter att inte kunna förlåta är rent skadligt och nedbrytande och förkortar liv och hälsa med flera levnadsår.

Vårat inre mår bara bra av att rensa ut och avlastas från gammalt groll, skuld och harm.

Det är så läkande att kunna inse att ; -Jag vet vad du har gjort och jag godkänner det inte, men jag förlåter dig för du visste inte hur illa du gjorde mig. Fast dessvärre händer det ju att människor mycket väl vet precis vad de gör och då gör det ju det så mycket svårare att förlåta. Vänner kan svika, relationer kan ta slut och människor kan av naturen vara manipulativa och beräknande.

Då kan man med all rätt även fortsättningsvis vara övertygad om att de inte handlade rätt och det är bara sunt att kunna sätta upp gränser för vad man accepterar och att man värnar om sig själv.

Ingen behöver ge upp det man tror på, men förlåtelsen stärker ändå människan som utövar den.

 

Elisabeth

Livspussel

Vi kan alla öka vår förmåga att hantera livet på ett klokt och insiktsfullt sätt genom att lära känna oss själva och vår livshistoria.

 
För att få en större självmedvetenhet och insikt behöver vi släppa in nytt ljus i vårt inre genom att lära oss lyssna inåt.

Ökad självinsikt är ett arbete som pågår hela livet, men många av oss lär sig tidigt att glömma. Vi lär oss att även inför oss själva att förneka och förtränga smärtsamma händelser som vi har upplevt. Mycket dysfunktionellt kan också döljas bakom vackra och polerade familjefasader där oskrivna regler och ”budord” talar om vad som är tillåtet eller inte.

När vi med åren mognar och blir äldre, förmodligen också en aning klokare och förhoppningsvis även tryggare utvecklar vi en självteori som definierar vilka vi är.

Vårat temperament har vävts ihop med livets alla händelser och upplevelser till det som småningom har blivit vår personlighet.

Men även som vuxen kan man hitta tillbaka och leva sig in i den lilla pojke eller flicka som man en gång var och på så sätt bättre förstå hur man har blivit den man är.

Vi bär alla spår av våra egna föräldrar inom oss och det kommer också att påverka hur vi kommer att ta emot våra egna barn.

Det som våra föräldrar en gång ärvde från sina föräldrar har på samma sätt förmedlats vidare till oss. Det sätt som vi ser på oss själva påverkas av våra erfarenheter och minnen och om vi varit utsatta för svåra känslosamma händelser i vår barndom så har vi också formats och påverkats av dessa. Dessa händelser och minnen i livet gjorde att det inträffade kom att få oss att se på oss själva på ett nytt och kanske annorlunda sätt.

Varje individ är unik och uppbyggd av ett nätverk av osynliga trådar som format vårat väsen.

För att upptäcka våra styrkor behöver vi bry oss om oss själva så att vi kan känna stolthet över att vi är värdefulla och viktiga och värda kärlek för vår egen skull.
Vi kan alla öva oss på att bli lite modigare, gladare och säkrare.

Jag vet av erfarenhet att när man väl satt igång så kan man finna stor tillfredsställelse och glädje i att fördjupa bekantskapen med sig själv, men ansvaret för hur vi lever våra liv vilar ytterst på oss själva. Trådarna vävs samman till ett självpussel där drag från våra föräldrar synliggörs.

Självkännedom är avgörande. Genom att förlika sig och granska sig själv och sin historia öppnar man dörren till en vidgad förståelse för allt det som har påverkat den egna utvecklingen. Det kan vara det första steget till förändring. En aspekt av mognad är att inse sin delaktighet i sin egen livshistoria och att få kontakt med sina känslor och bejaka dem även det som varit smärtsamt. Vi går alla igenom våra livstrauman och svårigheter. Allting i livet är föränderligt, inget är för evigt, men för mig är det viktigt att ha omtanke om min familj, mina nära och kära och mina medmänniskor som även omfattar någonting större än ”jag själv”.

Något gott och något sunt

Notering

Igår var jag på ett trevligt 40-årskalas för min systersons hustru.

Tillsammans med människor som jag tycker mycket om och älskar och som jag tror tycker om mig för exakt den jag är och därför kan jag också vara mig själv till 100%. När jag körde tillbaka till staden var jag varm om hjärtat över gemenskap och delad glädje.

Tacksam över goda, sunda fungerande relationer präglade av förståelse, medkänsla och empati. För det är just genom att både bekräfta varandra och oss själva som vi kan visa och få ömsesidig respekt tillbaka.

Tänker mig att alla människor säkert vill ha bra eller bättre fungerande relationer och därför bör vi också alltid försöka sträva efter det – både till våra partners, barn, föräldrar, syskon, vänner och till våra arbetskamrater.

Relationer som är präglade av medkänsla och respekt ger oss glädje och utrymme i vår utveckling som människor. I medkänslan och empatin finns vår förmåga att känna oss in i andra och även förstå andras perspektiv. Bekräftelsen som är så viktig att få för de flesta av oss, är som medkänsla omsatt i en ren handling.

Det finns naturligtvis personer med allvarliga känslomässiga störningar och svårigheter att kontrollera sina intensiva känslosvängningar så som vrede, aggressivitet och självskadebeteenden. Tänk då på att det är inte deras fel att de har så svåra problem.

Då behövs ännu mera acceptans, medveten närvaro, medkänsla och bekräftelse.

Men det kanske viktigaste är just att medkänslan måste ske genom en aktiv handling i bekräftelse av den andre. För när vi bekräftar en annan människa så förmedlar vi ju också att vi tar henne eller honom på djupaste allvar.

På så sätt ökas också chanserna till gemenskap och respekt och att få bekräftelse tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För mig är en äkta och ärlig relation att man kan förlåta, ge många nya chanser och att man försöker ha kvar hoppet och tron på att godheten kommer att segra oavsett vad… att den kan uthärda och överleva även de svåraste situationer och händelser.

I en sådan relation kan man få gråta, beklaga sig och gnälla och ändå finna tröst och stöd. Och det samma omvänt förstås.

Det är klart att det finns undantag, men det  är det så jag känner…  Carpe diem!

Elisabeth