Sorgsenhet och tyst ensamhet

Sorg är ingen onormal sjukdom utan en normal reaktion på en traumatisk livsomständighet. En helt naturlig reaktion på en förlust av t.ex. ett arbete eller dödsfall i familjen, skilsmässa eller någon annan separation.

Men jag tror att en del människor utvecklar en livslångt förhållningssätt till sin smärta och förorättelse. Sårade känslor, rädsla och harm gör dem till offer. Rädsla att än en gång bli avvisad och ratad gör att det blir en livsbegränsande och hindrande vana.

De flesta människor som har detta beteende är inte ens medvetna om det, utan det har utvecklats till en mer eller mindre automatisk reaktion på de flesta av livets händelser.

De har svårt att be om ursäkt, trots att de kanske lever med oriktiga minnesbilder av ihågkomna känslor.

Men jag är av den åsikten att alla kan stiga ur ”offerrollen” genom att lära sig att förlåta och försonas med det som hänt.

Hemligheten med försoningen är att se en större mening i de enkla tingen i livet.

Vi uttrycker alla något med våra liv och alla sätter vi spår.
Det är aldrig försent att börja leva! Först när vi inser vad som tynger oss börjar vi förlåtelsens tillväxtprocess som gör oss till vinnare – inte förlorare!
Det vi vinner är fysisk, psykisk och andlig hälsa och det är ett ständigt pågående arbete och den enda väg som leder vidare till frihet och glädje.

Precis som jag tror att sorg kan lagras i själen så sitter nog mycket av roten till det onda i våra egna hjärtan.

Själens smärta sätter sig i kroppen i form av värk, ångest och kronisk trötthet.
Tror att ilska, bitterhet och grämelse och svårigheter att inte kunna förlåta är rent skadligt och nedbrytande och förkortar liv och hälsa med flera levnadsår.

Vårat inre mår bara bra av att rensa ut och avlastas från gammalt groll, skuld och harm.

Det är så läkande att kunna inse att ; -Jag vet vad du har gjort och jag godkänner det inte, men jag förlåter dig för du visste inte hur illa du gjorde mig. Fast dessvärre händer det ju att människor mycket väl vet precis vad de gör och då gör det ju det så mycket svårare att förlåta. Vänner kan svika, relationer kan ta slut och människor kan av naturen vara manipulativa och beräknande.

Då kan man med all rätt även fortsättningsvis vara övertygad om att de inte handlade rätt och det är bara sunt att kunna sätta upp gränser för vad man accepterar och att man värnar om sig själv.

Ingen behöver ge upp det man tror på, men förlåtelsen stärker ändå människan som utövar den.

 

Elisabeth